Tillsammans, gemensamt, i samråd eller samförstånd - Förutsättningar för och problem med att någon är ”att anse som” gärningsman

Sammanfattning: Medgärningsmannaskapet är en komplex rättsfigur som både tillämpats och kommit till uttryck på olika sätt. Det är en oförutsägbar konstruktion och därför intressant att studera och lätt att kritisera. Uppsatsens syfte är att redogöra för medgärningsmannaskapets rättsliga stöd, tillämpning och uttryck samt huruvida konstruktionen tillämpats i linje med en sådan medverkanslära som Straffrättskommittén (SRK) avsåg med 1948 års strafflagsreform. Framställan håller en kritisk ton dels med anledning av SRKs avsikt, dels på grund av dagens krav om legalitet och förutsägbarhet till förmån för tilltalad. Det rättsliga stödet för medgärningsmannaskapet påstås återfinnas i varje specifikt straffbud då ”den som” kan läsas ”den – eller de som tillsammans – som…”. Vidare påstås stödet också finnas i 23 kap. 4 § 2 st. BrB då ”den som inte är att anse som gärningsman” kan utläsas på så vis att det går att anse att någon är gärningsman. Ser vi till förarbetena bakom nämnda paragraf stöds en sådan tolkning av att lagstiftaren avsåg för domstolarna att kunna anse medverkanden vara gärningsmän där det tedde sig naturligt. Rättsfiguren har tillämpats och kommit till uttryck på olika sätt genom åren. I rättsutvecklingens början var det lokutionen ”tillsammans och i samråd” som stipulerade att ett medgärningsmannaskap var för handen. Förutsättningarna för ett sådant medgärningsmannaskap var en föregående planering att agera, ett likvärdigt agerande samt ett uppsåt som omfattade allas agerande. Konstruktionen utvecklades med tiden till att inte längre förutsätta liktydigt agerande eller samråd, utan enbart samförstånd. Rättsfiguren i sin mest utvidgade form har inneburit att de som endast närvarat vid platsen för brottet ansetts vara medgärningsmän då dessa insett vad de övriga medverkande var på väg att göra. Ett sådant utvidgat medgärningsmannaskap har fått ta emot mycket kritik från erkända jurister på området som påstått att domstolarna låtit sig påverkas av media. Rättsfall från senare tid vittnar dock om en mer restriktiv tillämpning till medgärningsmannaskapet i såväl utvidgad som ordinär form. En del av de tillämpningar och uttryck som medgärningsmannaskapet tagit sig genom åren har inte legat i linje med den medverkanslära som lagstiftaren avsåg med strafflagsreformen år 1948. I somliga fall har en tillämpning av medgärningsmannaskapet utgjort en lösning för bevisningsproblem då det inte gått att utröna vem som gjort vad. Det enda som funnits styrkt är att de agerat ”tillsammans och i samråd” och därför har de ansetts vara (med)gärningsmän. Ingenstans i förarbetena finns det dock stöd för att det med anledning av bevisningssvårigheter kan anses vara naturligt att döma någon som gärningsman. I uppsatsen framställs förutsättningar som möjliggör ett medgärningsmannaskap i linje med SRKs avsikt. Dessa förutsättningar är att de medverkande ska ha agerat på exakt samma sätt, på exakt samma tid och på så sätt att varje medverkande självständigt hade kunnat ge upphov till effekten. Det behövs under dessa omständigheter inte styrkas vems specifika handling som orsakat effekten. De medverkande ska ha agerat i samförstånd eller samråd med ett uppsåt som omfattar varandras agerande. En tillämpning av medgärningsmannaskapet är också motiverat då den medverkande utgjort den ”egentliga hjärnan bakom brottet”, agerat under samråd och vars medverkan vid särskilt allvarliga brott inte varit ringa.