Praktisk modellering av vitvatten i den turbulenta vaken för jämförelse av marina propulsorer

Sammanfattning: En semi-empirisk modell som beskriver vitvattets sönderfall i den turbulenta vaken har härletts utifrån optiska studier av Stridsbåt 90H och Buster Magnum. Bakgrunden är ett ökat hot från rymdburna system mot den svenska Marinen. Fokus har varit Amfibiekårens båtpark. Vitvattenspår syns tydligt i det optiska spektrumet och avges ofrånkomligen från både skrov och propulsor i planande farter. Vid tillräckligt minskad fart försvinner skrovens vaksignatur i rymdburna sensorer men jetaggregaten från amfibiefartygen (Stridsbåt och lätt Trossbåt) avger fortsatt stora mängder vitvatten. Både en högre vitvattenfri marschfart och kortare vitvattenspår skulle minska spårbarheten. Detta leder uppmärksamheten till valet av propulsor. Idag existerar inga lämpliga metoder för jämförelser och därmed inga fastställda krav avseende deras vitvattensignatur.  Beräkningar med modellen görs med initial tomrumsfraktion på den turbulenta vakens yta och vattnets salinitet som invärden. Ett mätförslag som bygger på lokal mätning med konduktivitetsmätare presenteras i rapporten. Förutsatt att dessa variabler är kända är det enklare att bedriva jämförande studier än med t.ex. hydrodynamiska simuleringar och aktiv akustik. Modellen tar hänsyn till signifikanta operativa, miljö- och designvariabler och är således bättre anpassad för planande fartyg i ett näringsrikt och salthaltsvarierande Östersjön än de semi-empiriska vitvattenmodeller som sedan tidigare existerar.