Låsta bevis: En nyckelfråga? - En studie av krypterat material som bevismedel i brottmål

Sammanfattning: Åtkomst till bevismaterial är avgörande för att förverkliga det straffrättsliga ansvaret. Idag är en stor del av detta bevismaterial digitalt och i syfte att skydda och hemlighålla sådan information används i allt större utsträckning kryptering. Kryptering, som enklast möjligt kan sägas utgöra den digitala versionen av att låsa in material i ett kassaskåp, innebär att man utan den särskilda dekrypteringsnyckeln inte, åtminstone inte utan omfattande svårigheter, kommer åt det krypterade materialet. När en person misstänkt för brott använt sig av kryptering ställs rättsväsendet inför svåra avvägningar. Samtidigt som tillgång till informationen kan vara avgörande för utredningen i målet utgör det en grundläggande rättighet under bland annat artikel 6 EKMR att en misstänkt inte ska behöva belasta sig själv kriminellt och, med andra ord, inte behöva bidra till att material som kan användas mot honom eller henne kan kommas åt. Denna uppsats undersöker, med utgångspunkt i de två grundläggande straffprocessrättsliga principerna om å ena sidan förverkligande av det straffrättsliga ansvaret och å andra sidan skydd för individen, två huvudsakliga frågeställningar: dels om en order att den misstänkte ska dekryptera materialet kan vara förenlig med ovannämnda rättighet, dels om material som förblir krypterat ändå kan tillmätas bevisverkan. I uppsatsen argumenteras, i linje med vad som konstaterats i en tidigare studie, för att en dekrypteringsorder riktad mot en misstänkt under vissa begränsade förutsättningar kan vara förenlig med rätten att inte belasta sig själv kriminellt så som den utvecklats under artikel 6 EKMR. För att så ska vara fallet måste det dock vara fråga om brottslighet där ett starkt allmänt intresse av lagföring föreligger, endast en förhållandevis låg grad av tvång kan tillåtas och denna måste dessutom förenas med starka processuella garantier för den misstänkte. Vidare konstateras att genomdrivandet av dessa processuella garantier möter särskilda utmaningar i ett rättsystem som det svenska där såväl bevisföring som bevisvärdering är fri. Utöver dessa rättighetsaspekter finns det också praktiska svårigheter på genomförandenivå att beakta. Sammanfattningsvis bedöms därför en dekrypteringsorder riktad mot en misstänkt, trots att en sådan bör vara möjlig i vissa situationer, vara av relativt begränsat värde. Vidare konstateras att såväl krypterat som dekrypterat material passar förhållandevis väl in under den befintliga regleringen i RB, och det argumenteras för att även material som förblir krypterat i vissa fall kan komma att få bevisverkan. Vad gäller material som förblir krypterat rör det sig framförallt om den misstänktes ovilja att uttala sig om materialet som kan tillmätas oförmånlig bevisverkan, även om vissa omständigheter direkt hänförliga till det krypterade materialet också kan spela in. Sådan oförmånlig bevisverkan får endast förekomma i begränsad utsträckning och är i hög grad beroende av de andra omständigheterna i målet, så som exempelvis om viss del av materialet kunnat dekrypteras. Även om sådan oförmånlig bevisverkan kan accepteras i vissa situationer, argumenteras i denna uppsats för att det i viss mån framstår som oklart på vilket sätt det krypterade materialet i praktiken kan komma att påverka den eventuella domen mot den misstänkte.