Fenomenologisk empati i missbruksbehandling : En fenomenologisk studie om professionellas erfarenheter av fenomenologisk empati i sitt arbete

Sammanfattning:

På senare tid har det varit en omfattande teoretisk diskussion kring begreppet empati där kognitiva neurovetare har tolkat detta inom ramen för simulering eller teoretisering (e.g., Gallese, 2003, Goldman, 2006). Den här synen på empati följer i linje med den syn man har ärvt från psykologins definition av begreppet, en syn också i linje med vad vi har sett inom socialt arbete såsom i Carl Rogers (1959) och Heinz Kohuts (2010) omfattande arbete. Empati är från ett kognitivt neurovetenskapligt såväl som från ett psykologiskt perspektiv sett antingen från 'första person i att man primärt imiterar och projicerar (eller simulerar) eller 'tredje person' där man ”teoretiserar” (e.g., theory of mind) som ett led i att skapa förutsättningen för interpersonell förståelse. Problem med en sådan syn på empati är att fenomenet blir kopplat till empatisörens reaktion (Gallagher, 2008). Reaktionen utgör således grunden för imitering, projicering eller teoretisering. På så vis glömmer dessa vetenskaper bort att empati som interpersonell förståelse börjar redan i 'andra person', dvs. att man precis före sin reaktion har varit närvarande till något i den andres uttryck. En fenomenologisk kritik av sådana tolkningar har visat att empati som interpersonell förståelse redan kan tillkännages i vad man kallar för direkt social perception (Zahavi, 2011), dvs. förståelsen av den andre har redan börjat i perceptionen av den andre (med förståelsen att perception indikerar ett fokus på något annat än en själv - ett så kallat 'andrepersonperspektiv'. Av denna kritik har en fenomenologisk psykologisk empatiträning (FPE) växt fram för vård- och omsorgsprofessionerna samt för universitetsstuderande inom dessa fält, speciellt inom utbildningar kopplat till människobehandlande yrken, såsom socionomutbildningen (Englander, 2014). En bred kvalitativ utvärdering har redan utförts och visat på resultat att det fenomenologiska perspektivet kan möjliggöra interpersonella relationer i arbetet med människor (Englander & Folkesson, 2014). Teoretiska synteser av detta arbete visar även på koppling av den fenomenologiska ansatsen till ett etiskt förhållningssätt där värdigheten av den andre lyfts fram genom att man följer den andre i den interpersonella förståelsen, istället för att simulera sig själv i en hypotetisk situation eller att söka en teoretisk objektifiering (Englander, 2015).4Empati har oftast blivit framställd som en grundbult i socialt arbete, inte minst i behandlingsarbete med människor som lider av missbruk- eller beroendeproblem. Inom missbruksbehandling har empati hos behandlaren visat sig ytterst betydelsefullt för utfallet, till och med mer så än själva behandlingsmetoden (Moyers Miller, 2012; SBU, 2001). På så vis ser man empati som något väsentligt i missbruksbehandling, men en fråga kvarstår: Vilken syn har man egentligen tagit till sig gentemot empati-begreppet inom missbruksbehandling och socialt arbete? En sådan fråga kräver en omfattande undersökning och kräver således en omfattande kartläggning. Men om man utgår ifrån att majoriteten de som arbetar inom missbruksbehandling följer empatibegreppets betydelse såsom psykologin har bestämt det och som också återfinns i vår vardagliga tolkning, bidrar då i realiteten den fenomenologiska kritiken med någonting överhuvudtaget? Sådana frågor motiverar det som här följer. För att få reda på detta tränades missbruksbehandlare i FPE, varpå de två månader senare intervjuades om deras erfarenheter av att tillämpa ”den fenomenologiska inställningen” (vad som tränas i FPE) i sitt arbete.