Dubbel straffbarhet – ett krav för legalitet? - Om avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet för listbrotten i den europeiska arresteringsordern

Sammanfattning: Sedan den 1:e januari 2004 används förfarandet med arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna i EU istället för det tidigare systemet med utlämning. Den europeiska arresteringsordern infördes som ett effektivare förfarande i kampen mot den ökande gränsöverskridande brottsligheten, en effektivisering som kan anses ha påverkat EU-medborgarnas rättssäkerhet. Denna uppsats diskuterar hur avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet för de i den europeiska arresteringsordern uppställda ”listbrotten” förhåller sig till legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen är en grundläggande rättslig princip för rättsstaten. Den uppställer krav på lagstöd, förutsebarhetskrav, analogiförbud, obestämdhetsförbud och retroaktivitetsförbud. I uppsatsen lyfts fram att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet för listbrotten kan anses påverka krav på lagstöd, förutsebarhetskrav och obestämdhetsförbud. Enligt Europadomstolen är ett beslut om överlämning inte att anses som ett straff i art. 7 EKMRs mening, vilket innebär att legalitetsprincipens krav på lagstöd inte uppställer ett krav på dubbel straffbarhet. Den europeiska arresteringsordern bygger på principen om ömsesidigt erkännande och avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet för listbrotten innebär att medlemsländerna tvingas lita på att de andra medlemsländernas lagstiftning uppfyller kraven som legalitetsprincipen uppställer. Då rambeslutet om den europeiska arresteringsordern innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att respektera de grundläggande rättsliga principerna i art. 6 FEU och rambeslutet inte har som mål att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så är det alltså upp till varje medlemsstat att se till att deras straffrättslagstiftning uppfyller legalitetsprincipen.