Näringsfastighet eller privatbostadsfastighet? Gränsdragningen vid den skatterättsliga klassificeringen av fastigheter.

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Skatterättsliga klassificeringen av fastigheter påverkar inkomstslag, avdragsrätt, kapitalvinstbeskattning, beskattningstidpunkt, skattereserveringar, sociala avgifter och förmåner. Klassificeringen kan påverka skattesatsen avsevärt. En fastighet klassificeras i regel som antingen privatbostadsfastighet eller näringsfastighet. Reglerna återfinnes i IL 2 kap. med en del hänvisningar till FTL. Bedömningen grundar sig på fastighetens ägande, karaktär och användning. Privatbostadsfastigheter är småhus, vilka till övervägande del (50 %) användes av fastighetsägaren eller dennes närstående som privatbostad. Alla fastigheter vilka inte är privatbostadsfastighet klassificeras som näringsfastighet. Fastigheter ägda av en juridisk person förutom dödsbo klassificeras som näringsfastighet. I verkligheten förekommer en mängd konstellationer vilket inte speglas av lagtexten. Trots att syftet var enkelhet blev resultatet en ovanligt komplicerad lagstiftning att tillämpa. Framförallt fallen med ett delat ägande torde vara särskilt vanligt förekommande. De borde regleras tydligare än idag. Följande fall medför oklarheter och bör regleras vidare: • Fritidshus som är uthyrt större delen av året • Uppdelade byggnadskroppar • Delat ägande 50/50 av enfamiljshus med olika användning • Tvåfamiljshus med en dominerande majoritetsägare • Fastighet med juridisk person som minoritetsägare Genom att göra separata bedömningar på delägarnivå anser jag att de flesta gränsdragningsproblem vid delat ägande av byggnader kan undanröjas. Av enkelhets skäl kan fastigheter klassificeras som antingen eller för varje ägarandel. Däremot skall vardera andelen av fastigheten kunna klassificeras på olika sätt. Samtidigt som en företagare med lokaler i sin privatbostad ej kan dela denna i en privatbostads- och en näringsfastighetsdel. Dagens bestämmelser är väldigt restriktiva vad gäller delad användning i tiden. Min åsikt är att hänsyn bör tas till ett delat användande i tiden. Kan en fastighetsägare påvisa att avsikt inte finns att nyttja en fastighet större delen av året borde det spela roll vid bedömningen. Jag föreslår att en byggnadskropp skall kunna räknas som två byggnader så länge delningen är tillräckligt tydlig. Oavsett om denna uppdelning är vertikal eller horisontell.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)