”…Man vill inte vara klen i huvet” : En kvalitativ studie om biståndshandläggares beaktande av psykisk ohälsa bland äldre kvinnor.

Sammanfattning: Biståndshandläggare inom äldreomsorgen har i uppgift att efter ansökan utreda äldre personers behov och rätt till bistånd för att sedan besluta om insatser vilka enligt lag tillförsäkrar äldre personer en skälig levnadsnivå. De behovsbedömningar som görs tenderar dock att utelämna områden som psykisk ohälsa till följd av faktorer som begränsade insatser, tid och bristande kunskap på området. Behovsbedömningar tenderar även att påverkas av den äldres könstillhörighet trots en strävan mot att bortse från kön under handläggningsprocessen. Förhållandet mellan att utföra jämställda behovsbedömningar för äldre personer baserade på individuella behov och viljan att bortse från kön under handläggningsprocessen kan därför anses som smått problematiskt då det kan påverka biståndshandläggares möjligheter och förmågor att upptäcka och beakta psykisk ohälsa bland äldre. Studien syftade således till att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen beaktar psykisk ohälsa bland äldre kvinnor i handläggningsprocessen då kvinnor utgör en sårbar grupp vad gäller exempelvis ensamhet. Detta till följd av att de bland annat idag generellt sett lever längre än män. Studien genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer med fem biståndshandläggare inom äldreomsorgen i en mellanstor kommun i Västerbotten. Av studien framgår det att ett aktivt avståndstagande från betydelsen av äldre personers kön kan medföra att könsspecifika behov eller upplevelser inte får gehör under utredningen. Exempelvis riskeras kvinnors oro att negligeras till följd av stereotypiska uppfattning om hur äldre kvinnor uttrycker sig eller har för behov. Det stora handlingsutrymme biståndshandläggare har lägger även stor press på varje specifik handläggare att upptäcka och beakta psykisk ohälsa bland äldre kvinnor. Det uppfattas av biståndshandläggare själv som ett komplext problem som är svårt att avgöra i förhållande till lagens bestämmelser om skälig levnadsnivå. Det visar sig alltså finnas behov av utökad kunskap bland biståndshandläggare vad gäller psykisk ohälsa bland äldre personer generellt, samt ökad medvetenhet om hur tidigare och nuvarande könsstereotyper kan påverka beslut om insatser. Det pekar sammanfattningsvis på att ett medvetet förhållningssätt till kön i vissa fall kan hjälpa snarare än stjälpa när det kommer till att beakta psykisk ohälsa bland äldre kvinnor.