Det ena könet : en diskursanalys av planeringens syn på tjejer

Sammanfattning: Många skulle nog mena att det är självklart att vi ska arbeta för jämställdhet, både inom politiken och inom den fysiska planeringen. Det “självklara jämställdhetsprojektet” är omöjligt att tacka nej till eftersom det utgår från grundprincipen om alla människors lika värde. När jämställdhet uttrycks som “jämlikhet mellan könen” klargörs att det krävs en idé om kön för att arbeta med jämställdhet. Men inom ramen för begreppen jämställdhet och kön ryms många alternativa tolkningar. Med anledning av tolkningsutrymmet som finns intresserar vi oss för att undersöka vilka idéer om kön som reproduceras inom planering och vad eller vilka som dessa idéer exkluderar respektive inkluderar. Med utgångspunkt i att tjej är ett socialt konstruerat begrepp som får sin betydelse genom språket tar vi oss an frågan “hur konstrueras tjejen i jämställdhetsprojekt inom planering?”. Uppsatsens forskningsöversikt utgörs av ett diskursivt fält där fyra diskurser, olika sätt att se på kön och tjejer, presenteras. Dessa diskurser är den biologiska, den psykoanalytiska, den socialkonstruktivistiska och queer-diskursen. Det diskursiva fältet utgör uppsatsens kontext, mot vilken undersökningen kan relateras till för att skapa en större förståelse för hur planeringen konstruerar tjejer. Det analyserade materialet utgjordes av fyra intervjuer, informanterna var tjänstemän på kommuner som arbetat med jämställdhetsprojekt inom planering. Under intervjuerna berördes exempelvis vilka intentioner de haft med projekten och vilka problemområden som identifierats. Syftet med intervjuerna var att låta informanterna tala fritt om sina respektive projekt så att underliggande tankar om tjejer kunde komma fram. Materialet analyserades sedan diskursivt för att synliggöra hur planeringen konstruerar tjejer. Analysen visar att planeringen främst talar om tjejer utifrån tre diskurser som vi kallar tjejer som grupp, tjejer är inte som killar och tjejer ska vara. Det visade sig finnas få motstridiga sätt att tala om tjejer inom dessa diskurser. Det fanns i princip inga ansatser att frångå eller ifrågasätta den binära könsuppdelningen till förmån för ett mer individualistiskt synsätt, något som vi riktar viss kritik mot. Vi problematiserar också Boverkets roll som medskapare av planeringens konstruktion av tjejer i dessa jämställdhetsprojekt. Slutligen ser vi att det finns en exkluderingsproblematik med den konstruktion av tjejen som idag reproduceras inom planeringen. Vi efterfrågar ett synsätt som medger att andra beteenden än “det typiskt killiga” anses önskvärt i det offentliga rummet och som inte eftersträvar en förändring av kvinnliga beteenden.