Mellantvång för små barn? En rättsvetenskaplig studie kring samhällets och vårdnadshavarens ansvar och befogenhet

Sammanfattning: Att vårdnadshavaren är ansvarig för att barnets fysiska och psykiska behov tillfredsställs, betraktas som naturligt. Att samhället har ett ansvar och en plikt att ingripa när vårdnadshavaren brister i sin omsorg om barnet, är också en självklarhet. Frågan om när och hur samhället ska gripa in, är inte lika självklar. Den rättspolitiska debatten visar på oenighet och otydlighet kring samhällets respektive vårdnadshavarens ansvar och befogenhet för små barn. Uppsatsens kärna utgörs av lagstiftningens begränsningar i de fall när vårdnadshavaren sätter sig emot stöd och hjälp trots att barnet har ett tydligt vårdbehov, men förutsättningarna för tvångsinsatser utifrån lagen om vård av unga (hädanefter LVU) inte är uppfyllda. Bör samhället ha befogenhet att utan vårdnadshavarens samtycke ge insatser riktade till små barn, för att förebygga och förhindra att barnet placeras utanför hemmet? Finns det behov av att lagstifta om insatser för små barn, som är ett mellanting mellan frivillighet och tvång och hur kan ett sådant mellantvång vara utformat? Syftet är att utifrån små barns behov och små barns rättigheter, undersöka mellantvångets existens och mellantvångsinstitutet som företeelse. Det svenska mellantvångsinstitutet består för närvarande av ett mellantvång riktat till ungdomar med beteendeproblematik, 22 § LVU. I Norge och Danmark finns till skillnad från i Sverige bestämmelser av mellantvångskaraktär som omfattar små barn. Uppsatsen har således ett komparativt inslag, med syfte att ge en bild av mellantvång för små barn som fenomen. Uppsatsens teoretiska ansatser utgörs av balansgången mellan respekten för den vuxnes integritet och privata sfär, samt samhällets ansvar och plikt att skydda små barn. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv med innebörden att barn varken är vårdnadshavarens bihang eller tillhörighet. Barn har egna behov och varje barn är unikt och ska behandlas därefter. Barndomen har ett egenvärde och ett barns fulla människovärde och integritet ska respekteras. När det finns risk för att ett barn far illa är det samhällets skyldighet att gripa in till stöd och skydd för barnet. Sammanfattningsvis kan det konstateras att mellantvång som begrepp inte är helt klarlagt, men det är tydligt att det är en fråga som väcker starka åsikter och känslor. Att betydelsen av mellantvång skiljer sig åt beroende på vem avsändaren är framkommer tydligt av Barnskyddsutredningens lagförslag i SOU 2009:68. Barnskyddsutredningens ståndpunkt är att det inte bör finnas ett mellantvång som riktar sig till små barn. Barnskyddsutredningen undviker i möjligaste mån att använda begreppet mellantvång, samtidigt som en del av förslagen i praktiken innebär en form av mellantvång. I teorin medför ett mellantvång för små barn, att barnet får hjälp i ett tidigare skede och minskar risken för att barnet far illa. Det innebär också att barnet och familjen får hjälp utan att barnet placeras utanför hemmet.