Landskapsarkitekturen bakom galler

Sammanfattning: I Sverige sitter cirka 4400 personer frihetsberövade på någon av Sveriges fängelser. Frihetsberövandet utgör en belastning för individen och kan utlösa krissituationer med självskadande handlingar som följd. Flera av klienterna lider redan vid häktning av psykiska besvär och tillhör riskgruppen för självskadebeteende och självmord (Kriminalvården (2018). Kriminalvårdens främsta uppdrag är att verkställa straff och minska återfallen i brott. Att ge de intagna en bättre chans till ett lagligt liv efter avtjänat straff och att de intagnas vistelse hos dem ska ha inneburit en positiv skillnad är en del av Kriminalvårdens vision (Kriminalvården 2014). Flera undersökningar visar på att exponering av naturen förbättrar den psykologiska hälsan och främjar positivt beteende. Många studier rapporterar om de positiva effekterna av terapeutiska landskap inom hälso- och sjukvård. (t.ex. Ulrich, 1984, Kaplan & Kaplan 1989, Grahn & Stigsdotter 2010) dock finns det begränsad litteratur om liknande miljöer inom fängelser. Syftet med detta arbete är att undersöka utemiljöns hälsofrämjande förmåga/rehabiliteringspotential inom Sveriges fängelser samt identifiera ett antal aspekter/faktorer inom utemiljön som kan utvecklas och användas i rehabiliteringssyfte. Frågeställningarna som behandlas i arbetet är: Hur planeras och gestaltas utemiljöer vid Sveriges fängelser? Och; Vilka möjligheter finns för att skapa vårdande och rehabiliterande utemiljöer inom Sveriges fängelser? Genom inventering och analys av sju av Sveriges anstalter, intervjuer med landskapsarkitekter som arbetat med projekt i fängelsemiljöer, enkäter till intagna på ett av Sveriges fängelser samt tre referensexempel kunde egen empiri skaffas om hur utemiljön inom svenska fängelser fungerar. Vidare kunde de faktorer och/eller synsätt som tros ligga till grund för planeringen och utformningen av utemiljön identifieras. Slutsatser från arbetet är att det tycks finnas olika synsätt inom Kriminalvården kring hur man behandlar sina utemiljöer. Det råder även skillnad mellan hur utemiljön planeras och utnyttjas mellan de olika anstalterna. Detta tyder på att det inte finns några specifika riktlinjer eller policys inom Kriminalvården som gäller behandlingen av utemiljön. Det finns även en betydande mängd säkerhetskrav som måste uppfyllas inom utemiljöerna vilka, enligt både personal på fängelser samt landskapsarkitekter, spelar en stor roll i varför utemiljöerna ofta är mycket spartanska och enkla. Trots dessa begränsningar kunde jag, utifrån tre referensexempel, hitta bättre bevis på att det är möjligt att skapa utemiljöer med fokus att fungera vårdande och rehabiliterande vilket gör det viktigt att vidare undersöka om varför detta inte appliceras inom Sveriges fängelser. Vi som landskapsarkitekter kanske inte kan lösa de sociala och politiska frågor som har orsakat att dessa människor har hamnat på denna plats i livet. Men jag tror att vi som landskapsarkitekter kan lindra vissa av de skador som dessa institutioner orsakar för de 4400 intagna inom Sveriges anstalter.