Principen att förorenaren betalar i EU - Betalar förorenaren verkligen? - En analys av principens utveckling med anledning av EU:s miljöansvarsdirektiv

Sammanfattning: Principen att förorenaren betalar är en central miljörättslig princip som innebär att den som orsakat en förorening eller miljöskada ska vara ekonomiskt ansvarig för att denna återställs eller saneras. Principen är emellertid svår att tillämpa i praktiken. Den största svårigheten vid tillämpningen har varit hur ”förorenaren” och ” förorening” ska identifieras och definieras eftersom gemenskapslagstiftningen varit splittrad och inte särskilt detaljerad. Ytterligare problematik har gällt tillämpligheten av principen på grund av dess oklara status i den internationella sedvanerätten. 2004 trädde ett direktiv om miljöansvar i kraft i vilken principen direkt kodifierades. Genom att bli lagstadgad i ett direktiv var förhoppningen att principen skulle få en högre genomslagskraft och att det skulle bidra till att minska mängden förorenade områden i EU. Även direktivet visade sig dock var svårt att tolka och tillämpa. Det tog lång tid att diskutera fram ett lagförslag och medlemsstaterna hade svårt att komma överens. Slutprodukten blev därför ett direktiv med en tydlig karaktär av ramlag. Flera av besluten gällande definitioner och omfång lämnades i medlemsstaternas händer vilket inneburit en ojämn tillämpning i de olika staterna. Genom att analysera rättspraxis från EU-domstolen både före och efter direktivets ikraftträdande har det undersökts vilken förändring av principens tillämpning direktivet medfört. Analysen visar att direktivet har erbjudit ett avhjälpande av de tidigare problemen, i synnerhet med att identifiera förorenaren. Det har även gjort det lättare att vidga kretsen ansvariga och därigenom säkerställa att miljöskador faktiskt återställs. Direktivet har emellertid medfört en del ny problematik som innebär att det inte nödvändigtvis inneburit att tillämpningen av principen blivit mer omfattande. Ett flertal nya begrepp har visat sig svårtolkade för medlemsstaterna. Direktivet föreskriver vidare en hel del undantag som innebär att dess omfattning blivit relativt begränsad. Det stora handlingsutrymme som medlemsstaterna hade vid införlivandet var även problematiskt eftersom dess genomslag blev högst beroende av medlemsstatens ambitionsnivå gällande miljöskyddet. Allteftersom EU-domstolen har ställts inför fler mål har principen och direktivets definitioner konkretiserats ytterligare. Slutsatsen kan dras att direktivet är ett pågående arbete som inte ännu nått sin fulla potential men som, om det tillåts utvecklas åt samma håll som det gjort hittills, kan bli ett oerhört viktigt instrument för att förhindra och åtgärda miljöskador.