”Men i verkligheten så måste vi få det att funka!” : En kvalitativ studie om biståndsbedömares bemötandestrategier för personer med demenssjukdom.

Sammanfattning: I mötet med personer med demenssjukdom ställs biståndsbedömare inför olika utmaningar i sitt arbete, för att tillmötesgå den enskildes behov och vilja. Biståndsbedömaren ska alltid utgå från den enskildes självbestämmanderätt samt se till ett helhetsperspektiv gällande den enskildes livssituation, behov och nätverk av personer som finns runt personen. Syftet med studien var att undersöka hur yrkesverksamma biståndsbedömares bemötande yttrar sig i mötet med personer med demenssjukdom samt hur deras handlingar förhåller sig till socialtjänstlagens bestämmelser om självbestämmande. Vidare undersöktes också vilka strategier biståndsbedömare använder i möte med personer med demenssjukdom. Intervjuer genomfördes med fyra biståndsbedömare. Det insamlade materialet transkriberades och analyserades utifrån en hermeneutisk ansats. Empirin har analyserades utifrån tidigare forskning, accoount teorin och gräsrotsbyråkrati. Resultatet visade för att möjliggöra biståndsbedömarens arbete använder de sig av olika strategier vilka kan variera mellan olika individer. Strategierna vi påträffar är att samtalen hålls korta samt att det kan hållas flera kortare möten. När det blir mycket information lämnar biståndsbedömaren informationsfolder samt att de skriver en sammanfattning av vad som framkommit. Andra strategier är att guida brukaren att själv beskriva sina behov, samt att lirka eller styra brukaren i en specifik riktning, för att leda brukaren till att söka den hjälp som biståndsbedömaren noterat att brukaren är i behov av. Biståndsbedömarna utmanas i sitt yrkesutövande när resurser, rutiner och lagstiftning inte har anpassats efter målgruppens sviktande kognitiva förmågor. Det leder till att biståndsbedömarna inhämtar information gällande brukaren genom kontakt med en eller flera av följande: brukarens nätverk i form av anhöriga och bekanta, demensteam, sjukvårdspersonal samt brukaren själv. Det visar sig dock att i de flesta av fallen är det inte nödvändigtvis brukarens egna synpunkter som är viktiga utan det är andras.