Förbättrar utbildning kvinnors förhandlingsposition? : En experimentstudie

Sammanfattning: Kön har sedan tidigare använts som en förklaringsfaktor till olika fenomen och till nackdel och skäl för underordning av kvinnor. En sådan förklaring finns inom förhandlingar, där det påstås att män är bättre på att förhandla. I denna uppsats kartläggs ledande teoretiska förklaringar till varför skillnaderna mellan män och kvinnor inom förhandlingar existerar. För dessa skillnader erbjöds förklaringar som man tematiskt samlat under paraplytermerna: erfarenhet, strukturella positioner samt makt och status. Tidigare studier med fokus på makt och status visar bland annat att kvinnor med hög status som kräver en viss summa får lika bra resultat som män med hög status som kräver samma summa, vilket inte är fallet hos män och kvinnor med låg status. Där har kvinnor en mindre chans att få det de kräver jämfört med män. Denna uppsats fokuserar främst på skillnaderna från makt/status-perspektiv, hur det påverkar kvinnors förhandlingsutfall och om kvinnor kan motverka de sämre resultaten de får inom förhandlingar när de beter sig icke-kvinnligt och bryter mot normer/roller som bestäms av kön (rollkongruensteorin-mer om detta i del 2.1). I uppsatsen söks indicier som påvisar att en högre status i form av utbildning (högskoleutbildning) ger kvinnor lika bra resultat för samma prestation som män eller åtminstone förbättrar kvinnors utgångspunkt. En experimentell frågeundersökning utförs, där varje deltagare får 1 av 4 möjliga varianter av texten. Dessa varianter skiljer sig åt vad gäller kön och utbildningsnivå hos de personer som beskrivs i texten. Sedan analyseras vilka resultat som följer av dessa skillnader. Det handlar således om ett efterdesignexperiment med en hypotetisk deduktiv ansats. Studien visar att högskoleutbildning inte tycks vara en tillräckligt stark källa till status för att ge kvinnor lika bra förhandlingsresultat som män. Däremot indikerar studien att manliga deltagare ger mindre resurser till kvinnor än till män, medan kvinnliga deltagare ytterst sällan bemöter manliga kandidater sämre. I studien visas också att det främst är män som anser att kvinnor måste bete sig kvinnligt och att motreaktionen (s.k. backlash) drabbar de kvinnor som inte uppfyller detta förväntade beteende. Mitt experiment bekräftar således rollkongruensteorin, samtidigt som den vidareutvecklas, genom att peka på att det inte är bägge kön utan bara män som förväntar sig att kvinnor beter sig kvinnligt, -åtminstone i Sverige.