Talerätten för enskilda vid direkt ogiltighetstalan - i strid med artikel 6 och 13 EKMR?

Sammanfattning: Varje rättsystem som anser sig vara värd namnet måste tillhandahålla en rätt till domstolsprövning genom vilken en individ kan ifrågasätta myndigheternas agerande. Trots detta innehåller alla rättsystem begränsningar i denna rätt. Gemenskapens reglering vad gäller talerätten för enskilda utgör inget undantag och svårigheten för fysiska och juridiska personer att erhålla talerätt enligt artikel 230 (4) EGF har därför varit föremål för kontrovers. Av artikel 230 (4) följer tre situationer då en enskild kan föra talan mot en gemenskapsrättsakt. För det första erhåller en individ automatiskt talerätt då ett gemenskapsbeslut är adresserat till denne. För det andra, kan alla fysiska och juridiska personer föra talan mot ett beslut som är adresserat till ''en annan person'' under förutsättningen att beslutet berör den enskilde direkt och personligen. För det tredje kan en enskild ifrågasätta en förordning om denna rättsakt egentligen är ett beslut som direkt och personligen berör denne. Huvudregeln är således att fysiska och juridiska personer inte kan ifrågasätta en förordning. För att kunna ifrågasätta en sådan gemenskapsrättsakt erfordras det att individen kan visa på särskilda och utmärkande omständigheter som gör att den enskilde särskiljer sig från alla andra på samma sätt som den som ett beslut är adresserat till. Med andra ord måste det fastställas att en förordning har samma karaktär som ett beslut. Efter att detta har fastställts måste sökanden visa att denne är direkt och personligen berörd av rättsakten. Kriteriet personligen berörd har ansetts vara särskilt svårt att uppfylla och EG-domstolen har antagit en väldigt strikt linje genom fallet Plaumann v Commission. Domstolen förklarade att en åtgärd berör en individ personligen om han&semic ''på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för [honom] eller på grund av en faktisk situation som särskiljer [honom] i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter [honom] i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till.'' Detta test (det s.k. Plaumann-testet) har tillämpats strikt och innebär att en rätt att föra en direkt ogiltighetstalan enligt artikel 230 (4) tillhandahålles endast undantagsvis till en begränsad grupp av enskilda sökanden. Domstolen har emellertid visat på en viss vilja att utvidga talerätten för enskilda genom fallen Extramet och Cordinou. Men EG-domstolen har emellertid åter intaget en strikt linje genom fall såsom Greenpeace, Jégo Quéré och UPA. I fallet UPA konstaterade Generaladvokat Jacobs att det strikta locus standi-testet innebar en möjlig ''déni de justice'' situation under den nuvarande ordningen. Generaladvokaten föreslog därför att en mindre restriktiv inställning till möjligheten för enskilda att föra en ogiltighetstalan skulle stämma bättre överens med EG-rättens vidgade kompetens. EG-domstolen konstaterade emellertid att det var medlemsstaterna som hade att vidta en eventuell revidering av talerättsreglerna genom en fördragsändring. Svårigheterna att uppfylla kriterierna för talerätt har varit föremål för debatt. EG-domstolen har i denna diskussion ofta anfört att fördragen innehåller ''ett fullkomligt system för talemöjlighet''. Domstolen har hävdat att även om en talan avslås p.g.a. kriterierna i artikel 230 (4) så kommer den enskilde ändå att åtnjuta ett tillräckligt skydd genom artikel 234 (om förhandsavgörande) och artikel 241 (om indirekt ogiltighetsprövning). Generaladvokat Jacobs har emellertid anfört att dessa artiklar varken är lämpliga eller tillräckliga för en ogiltighetstalan eftersom de inte uppfyller den standard av rättighetsskydd som kan förväntas inom gemenskapen. Artikel 234 erfordrar exempelvis ibland att den enskilde bryter mot lagen i syfte att få till stånd en nationell tvist. Det har därför anförts att den nuvarande ordningen står i strid med artikel 6 och 13 EKMR. Varken EU eller EG är emellertid parter till EKMR. Eftersom det inte finns någon möjlighet att ompröva ett avgörande från gemenskapsinstitutionerna inför Europadomstolen utgör det enda rättsmedlet en talan inför EG-domstolen och förstainstansrätten. Av artikel 6 EU-fördraget följer numera att den Europeiska unionen är skyldig att följa artiklarna i EKMR och de rättigheter som är gemensamma för medlemsstaterna som allmänna gemenskapsrättsliga principer. EG-domstolen har även konstaterat att rätten till domstolsprövning utgör en sådan princip. Av artikel 6 EKMR följer att enskilda har en rätt till domstolsprövning. Artikeln gäller emellertid tvister som rör den enskildes civila rättigheter och skyldigheter, som på rimliga grunder, erkänns i nationell rätt. Artikeln garanterar inga rättigheter och skyldigheter som inte följer av nationell rätt. Av denna anledning garanterar inte konventionen en generell rätt till tillträde till domstol för att få till stånd en prövning av en nationellt antagen lag eller förordning bara för att dessa rättsakter berör den enskildes rättigheter och skyldigheter. Men om en nationell åtgärd påverkar en avgränsad grupps civila rättigheter eller skyldigheter med anledning av faktiska omständigheter som gör att individen, eller gruppen av individer, särskiljer sig mot övriga i samhället, kan artikel 6 EKMR innehålla en rätt att få innehållet i rättsakten prövad inför en domstol. I fallet Posti and Rahko v Finland anförde klaganden att de inte hade en rätt till domstolsprövning, i enlighet med artikel 6 (1), eftersom de inte hade någon möjlighet att pröva en restriktion som gällde rätten att fiska som hade införts genom en nationell förordning. Europadomstolen konstaterade att de enskilda inte hade någon tillgång till lämpliga rättsmedel, vilket medförde att klaganden inte hade någon möjlighet att få effekterna av kontrakten om fiskevatten fastställda. Domstolen konstaterade vidare att enskilda aldrig skall tvingas att bryta mot lagen för att få sina rättigheter fastställda. Det ovan anförda medförde att domstolen fann att en kränkning av artikel 6 EKMR förelåg i det aktuella fallet. Detta rättsfall har ansetts visa att den nuvarande ordningen vad gäller talerätt för enskilda enligt artikel 230 (4) EGF inte uppfyller kraven på en rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 EKMR.