ME TARZAN YOU JANE? Bevisvärdering och uppsåtsprövning vid påstådda kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: I uppsatsen undersöks bevisvärdering och uppsåtsprövning vid kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten. I relation till detta analyseras konstruktionen av ”mannen” respektive ”gärningsmannen” i de aktuella hovrättsdomarna. Uppsatsens huvudfrågeställning undersöker på vilket sätt bevisen värderas i förhållande till bevis- och uppsåtsprövningen i detta sammanhang. De rättskällor som är relevanta för frågeställningen är lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin, ifråga om våldtäkt samt samtycke och uppsåt. Dessa kopplas vidare till reglering och praxis kring bevisvärdering och uppsåtsprövning. För att besvara frågeställningarna har jag, utöver rättskälleläran, använt mig av genusteori och diskursanalys. Diskursanalysen av hovrättsdomarna visar att domstolens bedömning i stor mån styrs av den manliga normen och genuskonstruktioner kring sexualitet. Diskurserna i hovrätterna konstruerar en ”sammanhållen manlighet”, där sexualitet och reproduktion kan separeras eller hållas samman, utan att detta anses uttrycka dikotoma, oförenliga manssubjekt. Hans sexualitet är förhållandevis enkel, och hans drift samt reproduktionsbehov finnes inom en och samma man. Han handlar utifrån logiska slutledningar, medan kvinnan frekvent anses utsända dubbla budskap. Då diskurserna vidare konstruerar en ”splittrad kvinnlighetsposition”, så blir det besvärligt för mannen att tyda hennes budskap och placera henne i rätt ”fack”. Normalkvinnan konstrueras såldes utifrån den mytiska förankringen i separationen mellan sexualitet och reproduktion. Hon är därav sexuell men icke-reproduktiv, alternativt reproduktiv men icke-sexuell. Kvinnan splittras därav i två subjektspositioner som jag benämner den ”ovärdiga” respektive den ”ärbara” kvinnan. Sammantaget leder dessa konstruktioner till att det manliga perspektivet premieras och till att skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten är tämligen begränsat. Bevisvärderingen samt uppsåtsprövningen utgår från kvinnans beteende och antaganden om manlig sexualitet. Detta leder till en offerfokus, vilket osynliggör mannens beteende och kontexten. Min slutsats är vidare att den sexuella integriteten inte har något självständigt värde och att domstolens ensidiga metod vid bevisvärdering och uppsåtsprövning leder till en återvändsgränd, där målsägande konsekvent ifrågasätts utifrån den manliga normen och antaganden om mannens driftstyrda, aktiva och okontrollerbara sexualitet samt kvinnans passiva och tillgängliga sexualitet. Dessa normer reproducerar genuskonstruktioner och fungerar som en bekräftelse på mannens förväntade ”maskulina” sexualitet och gärningsmannens avart. Detta leder vidare till en exkludering av kvinnans upplevelse av kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)