Tillgängliggörande av fornlämningar

Sammanfattning: Detta arbete, Tillgängliggörande av fornlämningar, har som mål att diskutera hur aktuella regelverk och rekommendationer kan tillämpas vid tillgängliggörande av fornlämningar. Bak-grunden till arbetet är att det idag finns otillgängliga kulturmiljöer, trots att Sverige ratificera-de FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder år 2008. Samma år stad-gades även en ny Diskrimineringslag i Sverige. Enligt konstitutionerna har människor med funktionshinder rätt till delaktighet i kulturlivet. För att alla ska kunna vara delaktiga behövs det på vissa kulturhistoriska platser därför göras nya anordningar för tillgänglighet. I denna uppsats är det fornlämningar som kulturmiljö som undersöks, om det går att tillgängliggöra dessa och hur det har gjorts. Arbetet är uppdelat i två delar med olika frågeställningar. I den första delen undersöks vad förutsättningarna för tillgängliggörande av fornlämningar är. Den andra delen diskuterar hur fornlämningar kan göras fysiskt tillgängliga med minsta möjliga påverkan av platsens kultur-historiska uttryck. För att svara på frågorna har lagar och förordningar som behandlar till-gänglighet och kulturmiljöer studerats. Intervjuer av representanter från Riksantikvarieämbe-tet (RAÄ), Myndigheten för Handikappolitisk samordning (Handisam) och Länsstyrelsen i Skåne har gett information om hur processen med tillgängliggörande av fornlämningar ser ut och vilka problem som kan uppstå. Det insamlade materialet har därefter kompletterats av studiebesök på två tillgängliggjorda fornlämningar i Skåne. Under besöken har lagar och pro-blematik jämförts med resultat i praktiken. Diskussionen kring vilka förutsättningar som finns för tillgängliggörandet av fornlämning-ar är framförallt fokuserad på huruvida ingrepp som en tillgänglighetsanordning skulle vara skadligt för det kulturhistoriska värdet i en fornlämning, och att Diskrimineringslagen därmed skulle motsäga Lagen om Kulturminnen (KML). Resultaten från arbetet tyder dock att så inte är fallet, eftersom KML inte förbjuder tillgänglighetsanordningar. Intervjuade representanter från Handisam och RAÄ menar till och med att tillgängliggörande bidrar till det framtida kul-turarvet och visar på vår tid som den tid då delaktighet blev en viktig samhällsfråga. Andra diskussionsämnen som dykt upp under arbetets gång är huruvida vilka material som används med olika fördelar vid tillgängliggörande av fornlämningar. Frågan är om olika typer av konstruktioner kan underlätta skötseln, och om det i sådana fall är på bekostnad av esteti-ken. Dessutom har den stora underhållsproblematiken kommit fram i och med förståelsen av bristen på ekonomiska resurser. I tillgängliggörandeprocessen för fornlämningar har resulta-ten av studien framförallt visat att behovet av resurser är stort. Det verkar som att ett problem är att det inte ges tillräckligt med anslag för att räkna med tillgängligheten som en regelbun-den skötselkostnad. Detta leder till att tillgänglighetsanordningarna inte sköts tillräckligt och därefter förfaller, vilket ger en förfulad fornlämning som därtill är otillgänglig. Efter observa-tionerna av Mala stenar och Frännarps hällristningar kan underhållsproblemen bekräftas, då ruttnande plankor och lövfyllda spångar till viss del försvårade framkomligheten. En tillgäng-lighetsanordning går troligen i de flesta fall att göra värdig en kulturhistorisk plats rent este-tisk. Problematiken ligger snarare i att upprätthålla tillgängligheten och de kulturhistoriska värdena genom vård och tillsyn. Slutsatserna som arbetet kommit fram till är att tillgängliggörande av fornlämningar är i enlighet med svensk lag, och för bästa långsiktiga resultat är underhållet av tillgänglighetsan-ordningar en viktig del av fornvården. Tillgänglighet handlar om att någonting ska vara bra och fungera för alla.