Principer - Om begreppets betydelser och nyanser i det rättsliga språket

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker principbegreppets olika nyanser och betydelser i det rättsliga språket. Den grundläggande tesen är att vissa rättsliga praktiska satser får epitetet princip, på grund av att de på ett eller annat sätt skiljer sig från den typiska rättsregeln. Den typiska rättsregeln definieras som en konditional, deontisk sats som återfinns i de institutionella rättskällorna. Fem olika särskiljningskriterier mellan principen och den typiska rättsregeln identifieras och diskuteras; principen som rättskälla, det logiska särskiljningskriteriet, principens fundamentala karaktär, dess generalitet samt principen som oskriven norm. Bruket av principer i rättslig argumentation ger upphov till problem i förhållande till den sociala tesen om att gällande rätt kan fastställas med hänvisning till sociala fakta. Det första problemet i detta hänseende har att göra med principens epistemologi. Principer framställs med argument hämtade från institutionella rättskällor, vilka kan fastställas med hänvisning till sociala fakta. Principernas koppling till dessa institutionella rättskällor är emellertid ibland så pass svag att principernas ställning och relevans blir otydlig och oförutsebar. Det andra problemet gällande principer och den sociala tesen har att göra med principens ontologi, och kan kopplas samman med det logiska särskiljningskriteriet. Principer erhåller i vissa situationer en viktdimension. Tillämpningen av dem blir i dessa situationer en värderande balansering som inte kan fastställas med hänvisning till sociala fakta. Det argumenteras för att principerna fyller följande funktioner i rättssystemet. De skapar koherens, inre sammanhang och mening i systemet, vilket hänger samman med att många principer framställs genom en sammanställning av ett större rättsligt material. De har också en regeltolkande funktion. Att en rättsregel konstateras ge uttryck för en viss rättsprincip påverkar tolkningen av denna rättsregel. I oreglerade fall har principerna även en regelutfyllande funktion. I dessa situationer får principerna en rättskällekaraktär, vilket är vanligt bland annat vid analog rättstillämpning. Såväl principernas regeltolkande funktion som deras regelutfyllande d:o bidrar till deras koherensskapande roll. Dessa funktioner bidrar till att göra rättssystemet till ett sammanhängande narrativ. Slutligen argumenteras för att principerna har en funktion som kritikunderlag och självreglering i rättsystemet. Denna funktion hänger samman med principernas fundamentala karaktär som särskiljningskriterium i förhållande till den typiska rättsregeln. I vissa fall utgör principerna en slags sedimenterade normer. Detta innebär att de blir en juristernas habitus, som internaliserade (ibland oreflekterade) normer. Principerna utgör i detta avseende en slags bromskloss mot totalitarism, och kan sägas ha övertagit rollen som normerna i ius naturale hade i ett medeltida rättssystem, oberoende av en metafysisk värderealism.