Skadestånd och pactum turpe : Förtjänar kriminella rättsordningens skydd?

Sammanfattning: Det är fastställt att stöld av kontanter utgör en sakskada och att en sådan skall ersättas avvållaren till skadan enligt 2 kap 1 § skadeståndslagen1 (SkL). Men vad gäller om pengarnasom stulits från en person, har intjänats av denne genom ett kriminellt förfarande? Skall densom blivit bestulen fortfarande åtnjuta en rätt att erhålla skadestånd som ersättning för sinförlust? I ett relativt nyligen avgjort fall, NJA 2008 s 861, hade en man blivit bestulen på en ansenligsumma pengar som han inbringat från ett narkotikabrott. Han krävde då tjuven på skadeståndför sin förlust, varvid tjuven invände att någon skadeståndsskyldighet ej förelåg på grund avatt pengarna som stulits direkt härrörde från ett narkotikabrott. Den huvudsakliga frågan imålet rörde således huruvida den omständighet att pengarna härrörde från ett brott skulle ledatill att mannens talan avvisades alternativt ogillandes. Av allmänna rättsgrundsatser inom svensk avtalsrätt framgår att en talan kan avvisas på grundav att ett avtal strider mot lag eller god sed. Den som tecknat det osedliga avtalet, pactumturpe, bedöms då ej förtjäna rättsordningens skydd. Man kan säga att samhället på så sättvisar att det inte vill beblanda sig med eller stödja kriminalitet. Frågan är dock om dennarättsgrundsats kan sägas ha ett vidare tillämpningsområde än just avtalsrättsliga situationer? Schultz har uttryckt att principen om pactum turpe ej kan överföras på skadeståndsrättensområde, enär principen nära sammanhänger med dess avtalsrättsliga kontext.4 Pactum turpebetyder just osedliga avtal, vilket kan sägas indikera på att det rör sig om en avtalsrättsligprincip. Principen rör situationer då avtalsparter medvetet ingått ett avtal med ett otillbörligtsyfte. Det har vidare uttryckts att principen, i vart fall inte utan argumentation, kan överförastill ett utomobligatoriskt sammanhang. I det ovan nämnda målet, NJA 2008 s 861, ogillade tingsrätten den aktuella skadeståndstalaneftersom den ej ansåg att rättsordningen borde medverka till att den som blivit frånstulenpengar, som utgjorde utbyte av brott, skulle återfå det stulna. I hovrätten konstaterades attprincipen om pactum turpe ej var tillämplig på det utomobligatoriska skadeståndsanspråket,utan att principens tillämplighet var begränsad till avtalsrätten. I HD konstaterades dock attprincipen ej begränsade sig till avtalsrätten, utan att den var tillämplig även på otillbörligautomobligatoriska skadeståndskrav. Någon uttrycklig motivering till detta stadgande angavsdock inte. I målet bedömdes, att omständigheten att pengarna som stulits härrörde från ettbrott, ej utgjorde skäl att avvisa eller ogilla talan med hänsyn till principen om pactum turpe. I det förevarande fallet hade de båda förövarna dömts för sina brott men de överkomnapengarna hade trots allt inte förverkats, och enligt HD kunde något förverkande i efterhandsåledes ej vara aktuellt. Vidare framkom inte heller i målet att någon annan person än denbestulne mannen skulle ha ett bättre anspråk på pengarna. HD kom således fram till att denbestulne mannen trots allt torde vara berättigad till skadeståndsersättning. Den utgång somHD valde väcker en hel del frågor enär ett bifallande till den kriminellas skadeståndstalan kanses som att rättsordningen bidrar till att en denne får tillbaka utbytet av brottet. Är dettaverkligen någonting som rättsordningen vill eller bör beblanda sig med? Frågan kan ävenställas vilken grunden var till HD:s stadgande om att principen om pactum turpe fastslogsvara tillämplig på utomobligatorisk skadeståndsrätt. Detta då tidigare rätt eller rättspraxis ejhar gett uttryck för något liknande. HD uttryckte vidare i sina domskäl att det saknades stöd för att uppställa en generellundantagsregel, i vilken det skulle stadgas att otillbörliga skadeståndskrav skall undantasrättsordingens skydd. Frågor av detta slag skulle kunna uppstå i mycket olikartade situationeroch det kunde enligt HD ej ses som lämpligt att frånkänna alla dessa tvister rättsordningensskydd. I exempelvis nu förevarande fall bedömdes det ej lämpligt att frånkänna den bestulnenarkotikahandlaren rättsordningens skydd. Således kan man fråga sig vart gränsen går förbedömningen av när ett skadeståndskrav, som har samband med osedlighet, skall avvisas ellerogillas på grund utav detta osedliga syfte, och när det inte skall göra det.