Allmängiltigförklaring av kollektivavtal - En komparativ studie av den arbetsrättsliga regleringen i Sverige och Norge

Sammanfattning: Den svenska modellen inom arbetsrätten handlar till stor del om två saker: skyddet av alla arbetstagare och parternas autonomi. I Sverige regleras en stor del av arbetsrätten av kollektivavtal, vilka förhandlas av parterna på arbetsmarknaden. I många andra länder används allmängiltigförklaring av kollektivavtal som ett sätt att sträcka ut kollektivavtalets bindande verkan för att nå fler arbetstagare och arbetsgivare. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur skyddet av alla arbetstagare samt arbetsmarknadens partsautonomi tillgodoses genom de arbetsrättsliga regleringarna i Sverige och Norge. Uppsatsen syftar även till att göra en komparativ studie av den arbetsrättsliga regleringen i Sverige och Norge. Det kan konstateras att skillnaderna mellan regleringarna i Sverige och Norge är små, både vad gäller skydd av arbetstagare och parternas autonomi. Det faktum att det i Norge inom vissa branscher används allmängiltigförklarade kollektivavtal får dock konsekvenser som gör att skyddet av alla arbetstagare och partsautonomin skiljer sig åt mellan länderna. En av de största skillnaderna mellan länderna är att den fackliga organisationsgraden i Sverige är högre än den i Norge. Trots detta är fler arbetstagare bundna av kollektivavtal i Norge tack vare allmängiltiga kollektivavtal. Detta bidrar till ett starkare skydd för alla arbetstagare i Norge på kort sikt, men kan få andra konsekvenser på längre sikt. Med allmängiltigförklaring av kollektivavtal finns en risk att arbetstagarnas incitament att bli medlemmar i en fackförening minskas, vilket på längre sikt kan leda till svagare fackföreningar. Detta riskerar i längden att påverka både parternas autonomi och skyddet av alla arbetstagare negativt.