Regleringen av skadestånd vid intrång i ensamrätt till varumärke – En rättviseteoretisk analys av avvägningen mellan parternas intressen

Sammanfattning: Genomdrivandet av den immateriella skyddslagstiftningen är av största vikt för den inre marknaden. Såväl EU som medlemsstaterna har därför ambitiös skyddslagstiftning. I gällande rätt finns såväl straffrättsliga som civilrättsliga sanktioner. För rättighetshavare betraktas rätten till skadestånd som den mest centrala sanktionen. Denna uppsats syftar till att analysera gällande rätt, närmare bestämt rätten som ålägger intrångsgörare att utge skadestånd till den rättighetshavare som åsamkats skada med anledning av det aktuella intrånget i dennes varumärkesrättsliga ensamrätt. Analysen möjliggörs först och främst av att det utreds vilken den rättsliga grunden är som föreskriver sådan skadeståndsskyldighet. Därefter fastställs innehållet i gällande rätt med hjälp av rättsdogmatisk metod. För att utvärdera på vilket sätt den svenska rätten påverkas av EU-rättsliga bestämmelser så fastställs också innebörden av relevant EU-rätt. Gällande rätt analyseras utifrån ett rättviseteoretiskt perspektiv. Analysens viktigaste slutsats är att rättighetshavarens och intrångsgörarens respektive intressen inte avvägs på ett godtagbart sätt. Skälet till detta är att gällande rätt inte ger förutsättningar för att på ett fullgott sätt ålägga intrångsgöraren att utge skadestånd som helt reparerar den skada som vållats rättighetshavaren. I uppsatsen föreslås att bristen avhjälps genom införande av möjligheten att bestämma skadeståndets storlek på grundval av schablon. Ett sådant införande skulle vara konformt med såväl den svenska traditionen av kompensatoriska skadestånd som med de krav som sanktionsdirektivet ställer.