Uppsåtsprövning vid självförvållat rus

Sammanfattning: Skuldprincipen uttrycker att det krävs skuld för att en person ska straffas för ett brott. Huvudregeln i den svenska straffrätten är att uppsåt krävs för att skuld ska anses föreligga. Det har funnits ett undantag från denna huvudregel då domstolen haft möjlighet att presumera uppsåt i fall då en person begått ett brott under påverkan av ett självförvållat rus eller ett liknande tillstånd. Genom att domstolen år 1973 tolkade det andra stycket i 1 kap. 2 § Brottsbalken (BrB) för att undvika att berusade personer som begår brott går ostraffade. Tolkningen låg i linje med sin tids straffrättsliga ideologier och tankegångar. Efter en tid av osäkerhet och debatt kring hur undantaget praktiskt skulle tillämpas så ändrade Högsta domstolen sin praxis år 2011. Efter ändringen finns det inte någon möjlighet att presumera uppsåt, trots att lagtexten inte har ändrats. Istället ska uppsåtsprövning ske med vanliga regler, även i fall då en person varit under självförvållad berusning. Ändringen har lett till debatt inom doktrinen, men ligger även den i linje med sin tids straffrättsliga tankegångar. Fokuset har sedan 70-talet skiftat från preventionsintressen till ett större fokus på rättsstaten och skuldprincipen. Det syfte som 1 kap. 2 § andra stycket BrB fyller i dagens rättsläge är främst som ett konstaterande om att berusning inte ska ses som en grund för ansvarsfrihet.