Är det lagligt att länka? : En upphovsrättslig undersökning och värdering av EU-domstolens hantering av länkar, särskilt i förhållande till ny publik-rekvisitet

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Uppsala universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Enligt infosoc-direktivets artikel 3 har upphovsmän en ensamrätt att överföra sina verk till allmänheten. EU-domstolen har i en rad mål nått slutsatsen att publiceringen av länkar som leder till ett verk utgör en överföring av verket till allmänheten. När en länk leder till ett lag­ligen uppladdat verk, som tillgängliggjorts gratis, är den emellertid att betrakta som tillåten och kräver inte upphovsmannens samtycke. Detta beror på att länken under dessa omständig­heter inte anses ha tillgängliggjort verket för en ny publik. Kravet på att en överföring, för att höra till ensamrätten, måste ske till en ny publik framgår inte av infosoc-direktivets lydelse. Rekvisitet har utvecklats i praxis, med åberopande av framförallt internationell rätt. Denna uppsats syftar till att undersöka hur länkar hanteras av EU-domstolen, samt om domstolens praxis till sin metod respektive till sina resultat är lämplig. Min slutsats är att ny publik-rekvisitet saknar stöd i såväl infosoc-direktivet som inter­nationell rätt, och att det till och med i vissa delar framstår som svårförenligt med dessa rättskällor. Genom en praxisgenomgång når jag slutsatsen att ny publik-rekvisitet har tillämpats på ett anmärkningsvärt inkonsekvent sätt, och att detta antagligen kan förklaras med en ändamålshänsyn som inte uttalats i domskälen. Generellt framstår ny publik-rekvisitet som ett verktyg EU-domstolen använt då de velat nå slutsatsen att ett visst agerande antingen ska vara tillåtet eller ej, och stöd för detta saknats i rättskällorna. När det kommer till länkar har alltså ny publik-rekvisitet använts för att motivera att dessa ska vara tillåtna. Utifrån en avvägning mellan upphovsmannens intressen och intresset av informations- och yttrandefrihet anser jag att EU-domstolens inställning som huvudregel är befogad. Jag anser dock att det finns vissa omständigheter som i det specifika fallet skulle kunna motivera att en viss länkningsåtgärd bör betraktas som ett intrång. Särskilt ser jag att sådana situationer skulle kunna komma att uppstå då material inbäddas i vinstsyfte på ett sätt som konkurrerar med upphovsmannens tillgängliggörande av verket. Utifrån EU-domstolens hittills avlagda praxis framstår det som svårt att beakta dessa omständigheter inom ramen för ny publik-rekvisitets tillämpning. Sammantaget når jag slutsatsen att ny publik-rekvisitet inte utgör ett effektivt och lämpligt verktyg för att dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna överföringar till allmänheten. Länkar hade kunnat hanteras på ett nyanserat sätt där majoriteten, men inte alla, tillåts även utan ny publik-rekvisitet. Om inte annat bör ny publik-rekvisitet omdefinieras så att det kan leda till lämpliga resultat även med en konsekvent tillämpning, och så det går att förena med övrig upphovsrättslig reglering.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)