Allmänhetsbegreppet i upphovsrätten

Sammanfattning: Rättighetsinnehavaren till ett upphovsrättsskyddat verk har en ekonomisk rättighet att göra verket tillgängligt för allmänheten. Det principiellt viktigaste sättet att göra ett verk tillgängligt för allmänheten i dagens informationssamhälle är rätten att överföra verket till allmänheten. Detta är särskilt reglerat i artikel 3.1 i infosocdirektivet och implementerades i 2 § URL år 2005. Främst tar regleringen fasta på situationen när ett verk görs tillgängligt på digital väg, på internet till exempel, varvid allmänheten kan ta del av verket efter eget val. Varken direktivet eller URL specificerar innebörden av ”allmänheten”. Innebörden ska därför sökas i förarbeten och praxis. Både svenska och europeiska myndigheter understryker att begreppet ska ges en vid tolkning. Ett verk är uppenbarligen inte tillgängligt för allmänheten om det endast är överfört till en liten privat grupp av personer. Men vad betyder ”allmänheten” egentligen? Svenska domstolar refererar än idag till äldre prejudicerande rättsfall i relation till 2 § URL. Rafael-fallet var det första förhandsavgörandet där EU-domstolen verkligen utvecklade definitionen av ”allmänheten” i infosocdirektivet. Domstolen gjorde klart att ”överföring till allmänheten” skulle ges en enhetlig tolkning inom EU. Bland andra omständigheter så beaktade domstolen antalet personer som kunde ta del av verken, de kumulativa effekterna av spridningen samt intrångsgörarens vinstsyfte. Dessa kriterier blev tillämpliga i efterföljande praxis. I ett relativt nyutkommet EU-rättsligt fall från april 2012 så betraktades dock ”allmänheten” utifrån något annorlunda kriterier. Vidare har EU-rättslig praxis främst rört ”överföring till allmänheten” genom TV och radio varför definitionen är desto mer oklar vad gäller ”överföring till allmänheten” på internet. Samtidigt som den digitala miljön onekligen hotar skyddet för upphovsrättsliga verk är det viktigt att man inte antar lagstiftning som riskerar att bli obsolet. EU-kommissionen utfärdade år 2004 ”sanktionsdirektivet” i syfte att bekämpa immaterialrättsligt intrång. Bland andra sanktioner så ger artikel 8 (motsvarande 53 c-53 h §§ URL) rättighetsinnehavaren en rätt att få information från en internetleverantör om en intrångsgörares identitet. Bortsett från den kontroversiella integritetsaspekten, är frågan om rätten ska kunna utövas mot en intrångsgörare eller påstådd intrångsgörare? Medlemsstaterna har här fått utrymme att fastställa beviskravet efter eget skön och den svenska tolkningen är att det måste föreligga ”sannolika skäl” för intrång. Kriterierna i relation till 2 § URL synes ha blivit den yttersta riktlinjen. Frågan är dock om de svenska domstolarna har intagit nya eller annorlunda kriterier för att tolka ”allmänheten” vid tillämpning av reglerna om informationsföreläggande. Högsta domstolen meddelade ett beslut 21 december 2012 gällande tolkningen av “allmänheten” i en digital miljö mot bakgrund av reglerna om informationsföreläggande (53 c-53 h §§ URL). Det är första gången som svensk domstol har gjort en direktivkonform tolkning av allmänhetsbegreppet sedan EU-domstolen meddelade sin dom i Rafael-fallet. Som det ser ut idag så har rättighetsinnehavare mött åtskilliga hinder vid meddelande av informationsföreläggande, varför man kan ifrågasätta dess effektivitet. Härvid måste man beakta det faktum att olagligheten i fildelning inte nödvändigtvis korrelerar med allmänhetens inställning till densamma. Mina slutsatser gällande “allmänheten” i 2 § URL och EU-rätten kan sammanfattas enligt följande. Först, förutom att söka definitionen i de konventionella rättskällorna, så måste man beakta de särskilda omständigheterna i varje fall och syftet med regleringen ifråga. Utgången i svensk praxis är i princip i linje med den EU-rättsliga praxisen rörande allmänhetsbegreppet. Samtidigt som det finns definitiva likheter i tolkningen av ”allmänheten” i svensk rätt och EU-rätt, som till exempel vinstsyftet, så överensstämmer inte kriterierna helt och hållet. Även om det finns begränsad praxis gällande informationsföreläggande så drar jag ändå slutsatsen att det föreligger viss diskrepans mellan tolkningen av ”allmänheten” i 2 § och reglerna om informationsföreläggande. Anledningen till diskrepansen torde ligga i skillnaderna i omständigheterna mellan fildelning och TV- och radiosändning och det faktum att ”sannolika skäl” är ett lägre beviskrav än ”styrkt”. Reglerna om informationsföreläggande har inte utnyttjats såsom tänkts. Främst beror detta på att rättstillämpningen har stått stilla med anledning av ett vilande beslut hos Högsta domstolen, som senare meddelades den 21 december 2012. Vidare finns rättsliga hinder och tekniska hinder i form av datalagringsregler och anonymiseringstjänster. Hur som helst så är olovlig fildelning vanligt förekommande, varför myndigheterna måste öka allmänhetens medvetenhet kring värdet av upphovsrättsliga tillgångar för att fildelning ska kunna avvärjas. Ett steg i rätt riktning skulle vara att stimulera marknaden för lagliga ”beställningstjänster” på den digitala marknaden.