Kvinnojourer och socialtjänsten - Gråzonen mellan det ideella och det offentliga

Sammanfattning: Kvinnojourerna uppkom för att stötta kvinnor som utsattes för våld i nära relation. Aktivister ansåg inte att myndigheter kunde tillgodose det behovet och därför startades det på deras eget bevåg ideella organisationer som drevs av ideellt aktiva kvinnor för att hjälpa och stötta dessa kvinnor. En förändring i en samhällelig diskurs bidrog till en förskjutning av våld i nära relation från att ha varit en uteslutande privat angelägenhet till en fråga som kom att i allt större utsträckning omfattas av aktuella politisk agendor. Frågan tog steget ut i offentligheten. Kommuner i Sverige har långtgående ansvar och självständighet i de ärenden och områden som angår kommunen. Kommunmedborgares väl och ve är ett kommunansvar. Dock är det socialtjänstlagen som fasställer för socialtjänsten ett långtgående ansvar för att erbjuda skydd och stöd till våldsutta kvinnor. I SoL 5 kap. 11§ andra stycket stadgas det att socialtjänsten särskilt ska beakta att kvinnor som är eller varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Det innebär att kvinnans ekonomiska ställning i övrigt eller andra möjligheter att tillgodose att grundläggande behov uppfylls, inte behöver beaktas av socialtjänsten. Det yttersta är kvinnans skyddsbehov. Socialtjänsten ska alltid utgå ifrån kvinnans berättelse om sin våldsutsatthet. Kvinnojourerna kan själva besluta om de vill ta emot kvinnor utan enskilda avtal, och det är i mångt det som avgör kvinnojourernas självständighet. Även om ett formellt avtal inte förekommer mellan kommunen och den ideella föreningen kan ett uppdragsförhållande mellan parterna ändå uppstå genom konkludent handlande. För den våldsutsatte och stödsökanden kvinnans perspektiv är detta en rättsosäker situation. Socialtjänsten kan i och med tjänsteavtal ställa högre krav på kvinnojouren som är i paritet med lagen. I och med att formella avtal ingås med socialtjänsten ställs kvinnojourer inför problematik de tidigare inte har behövt ta ställning till. Offentlig upphandling enligt svensk lagstiftning innebär att all offentlig verksamhet som kan upphandlas av privata aktörer ska upphandlas, och i den verksamheten ingår även de tjänster som kvinnojourer erbjuder. Lagen om offentlig upphandling bottnar i EU-lagstiftning som syftar till att främja konkurrensen inom EU, nationellt men även regionalt och mellan medlemsländerna. Många menar dock att Sverige har implementerat EU- direktiven till sådan grad att den övergår syftet med direktiven, på ett sätt som innebär att kvinnojourer och andra ideella föreningar riskerar att slås ut vid en konkurrensutsättning. Ett nytt sätt att upprätta partnerskap mellan likställda parter har börjat utvecklas för att kunna säkerställa att kvalitativt stöd erbjuds till våldsutsatta men ändå bibehåller ideella krafters särställning och egenskaper. Den avtalsformen kallas för Idéburet-offentligt partnerskap. Kvinnojourer har ända sedan sin uppkomst varit självständiga och drivits i stort av ideella krafter. Deras verksamheter har bestått av två delar; en del där de erbjuder skyddat boende och en annan del där de bedriver opinionsbildande arbete som ska informera och påverka politiker och allmänhet. Deras arbete har lett till konkreta resultat i det arbete som myndigheter bedriver för att hjälpa våldsutsatta. Arbetet med våldsutsatta har lett till en förståelse om komplexiteten i frågorna och därför har det genom lagstiftning och föreskrifter från Socialstyrelsen lett till en mängd ökade krav som direkt påverkar kvinnojourerna. Det har lett till en förskjutning som gör att kvinnojourerna i allt högre grad närmar sig myndigheterna och gradvis förlorar sin ställning som självständig ideell förening. De nya föreskrifterna börjar också leda till att kvinnojourerna i allt högre utsträckning lägger upp sitt arbete som innebär att de bedriver socialt arbete på ett sätt som liknar socialtjänstens. De ökade kraven från Socialstyrelsen och socialtjänsterna har lett till att det blir alltmer vanligt att ingå formella avtal mellan myndigheter och kvinnojourer. Idag kan vi se en allmänt försvagad kvinnorörelse. Det i samband med en ökad professionalisering av kvinnojourer samt en minskad radikalitet i politiska frågor har lett till diskussioner om inte huruvida kvinnojourerna har blivit koopterade av de statliga organen och förlorat sin självständighet. Men en försvagad kvinnorörelse behöver inte betyda att kvinnojourerna har förlorat sin betydelse. Kvinnojoursrörelsen är försvagad i den bemärkelsen att den har blivit mindre, inte lika omfattande. Små kvinnojourer som drivs på helt ideell basis börjar bli allt färre. Kvinnojourerna har varit tvungna att anpassa sig.