Rättshjälp i straffrättsliga förvaltningsmål – tillgodoser rättshjälpslagen rätten till rättegångsbiträde i Europakonventionen?

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Författare: Måns Axnér; [2019-02-08]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Möjligheten att i en rättsprocess få hjälp av ett juridiskt biträde finansierat med allmänna medel varierar i svensk rätt beroende på vilket förfarande det är fråga om. I brottmål kan en offentlig försvarare förordnas enligt rättegångsbalken, i civila mål kan ett rättshjälpsbiträde bli aktuellt. I den tredje målkategorin som kan underkastas domstolsprövning, förvaltningsmål, kan antingen offentligt biträde eller rättshjälpsbiträde komma i fråga. Rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen avser förfaranden som avser prövningen dels av någons civila rättigheter och skyldigheter (civila mål), dels av en anklagelse mot någon för brott (brottmål). Hur förvaltningsmål ska hanteras i relation till kravet på en rättvis rättegång är därför inte helt klart. Europadomstolen har dock genom en rad avgöranden slagit fast att vissa mål som nationellt behandlas som förvaltningsmål kan utgöra ett brottmål i konventionsrättsligt hänseende. I rätten till en rättvis rättegång enligt konventionen ligger bland annat en rätt till ett rättegångsbiträde finansierat av det allmänna. Möjligheten att i svensk, inhemsk rätt tillgodoses den rätten i de aktuella förvaltningsmålen återfinns i rättshjälpslagen. Om detta handlar den här uppsatsen, närmare bestämt med avseende på huruvida förutsättningarna för rättshjälp är förenliga med den konventionsenliga rätten till biträde. Rätten till biträde är i konventionen omgärdad av tre rekvisit som i varierande utsträckning preciserats av Europadomstolen. För det första ställs ett krav på att det i rättvisans intresse ska vara nödvändigt med ett biträde. För det andra ska den enskilde sakna tillräckliga medel att själv bekosta ett biträde. För det tredje, slutligen, ska biträdet som på grundval av konventionen förordnas vara utan kostnad för den enskilde. Endast motsvarande rekvisit i rättshjälpslagen har studerats, enligt vilka rättshjälp beviljas efter en behovs- och inkomstprövning. Om det bedöms finnas ett behov och den enskilde passerar inkomstprövningen, tillkommer att han eller hon genom löpande självfinansiering ska bidra till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Den jämförande undersökningen visar att regelverket i rättshjälpslagen brister i koherens med konventionen. Rättshjälpslagens fixerade inkomstgräns lever inte upp till konventionens krav på en flexibel prövning av den enskildes ekonomiska resurser. Inte heller den i förvaltningsmål summariska behovsprövningen bedöms vara förenlig med konventionens krav på en nyanserad bedömning in casu. Beträffande kostnadsaspekten har källmaterialet varit begränsat. Den slutsats som kan dras baserat på det tillgängliga materialet är att det får betraktas som tveksamt om de höga rättshjälpsavgiftsnivåerna, och det faktum att rättshjälpen vid utebliven betalning upphör, är förenlig med konventionen.Slutligen har det i uppsatsens sista del framlagts tänkbara lösningsförslag kring de brister som genom undersökningen påvisats. Den normkonflikt som inkomstprövningen (och möjligen kostnadsaspekten) konstituerar, anses lämpligen kunna åtgärdas genom lagstiftning. Behovsprövningen avser däremot en tillämpningskonflikt som bör kunna åtgärdas genom rättspraxisutveckling.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)