Avtal och avhjälpandeansvar - en studie om civilrättsliga avtals betydelse för fördelningen av avhjälpandeansvaret i 10 kap. MB

Sammanfattning: Förorenade områden har länge varit ett stort miljöproblem i Sverige. Kostnaden för att avhjälpa föroreningsskador är ofta stor. I syfte att undvika att sådana kostnader belastar stadsbudgeten har regler om avhjälpandeansvar förts in i 10 kap. MB. I första hand åligger avhjälpandeansvaret verksamhetsutövaren, det vill säga den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till en föroreningsskada. Verksamhetsutövaransvaret grundar sig på principen om att förorenaren ska betala. Begreppet verksamhetsutövare definieras inte närmare i 10 kap. MB utan har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra. Begreppet har givits en vid tolkning i praxis och utvidgas allt mer. Att flera verksamhetsutövare är ansvariga för samma förorening är inte ovanligt. Det kan röra sig om situationer då flera verksamhetsutövare samtidigt bedrivit olika förorenande verksamheter i samma område eller då flera verksamhetsutövare bedrivit en förorenande verksamhet på samma fastighet under olika tidsperioder. När flera verksamhetsutövare är ansvariga för samma förorening är ansvaret dem emellan solidariskt enligt 10 kap. 6 § MB i den mån ansvaret inte är begränsat enligt 10 kap. 4 § MB. Hur förhållandet mellan paragraferna ska tolkas är omdiskuterat. Den skadeståndsrättsliga tolkningen tar sin utgångspunkt i civilrättsliga principer och innebär att om ansvaret kan begränsas enligt 4 § kan ansvar inte utkrävas för mer än detta. Det solidariska ansvaret får därför främst betydelse när det inte är möjligt att dela upp ansvaret mellan de olika verksamhetsutövarna. Den förvaltningsrättsliga tolkningen tar inte hänsyn till att en enskild verksamhetsutövares ansvar kan begränsas. Vem som helst av de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna kan därför föreläggas att avhjälpa hela föroreningsskadan. I valet av tolkningsmetod uppstår en tydlig motsättning mellan civilrättsliga och offentligrättsliga principer. Sedan Mark- och miljööverdomstolen genom avgörandet MÖD 2014:2 konstaterat att det inte är möjligt att utvidga det ansvar som det allmänna kan åberopa enligt 4 § genom det solidariska ansvaret i 6 § föreligger det starkt stöd för att den skadeståndsrättsliga tolkningen gäller. Den förvaltningsrättsliga tolkningen förespråkas dock fortsatt i doktrin och även fått genomslag i underinstansavgöranden. Den verksamhetsutövare som har bekostat ett avhjälpande har möjlighet enligt 10 kap. 6 § att kräva ersättning från övriga ansvariga verksamhetsutövare genom en så kallad regresstalan. Fördelningen av avhjälpandeansvaret ska enligt 6 § andra stycket bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning som var och en har bidragit till föroreningen och till omständigheterna i övrigt. Det finns bara ett fåtal överinstansavgöranden som rör frågan om hur ansvaret ska fördelas i regressledet. Sedan Mark- och miljööverdomstolens avgörande i MÖD 2012:59 står det dock klart att parternas civilrättsliga avtal är en sådan omständighet i övrigt som kan påverka fördelningen. För att ett civilrättsligt avtal ska beaktas följer av Mark- och miljööverdomstolens praxis att det tydligt ska framgå av avtalet att parternas avsikt varit att fördela avhjälpandeansvaret. I ett underinstansavgörande från 2020 har mark- och miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt frångått det tidigare uppställda tydlighetskravet och funnit att ett koncerninternt överlåtelseavtal omfattat överlåtelse av avhjälpandeansvar för eventuella föroreningar trots att det inte tydligt framgått av avtalet. Mark- och miljödomstolen grundade sin bedömning på att syftet med överlåtelsen varit att överföra tillgångar, skulder och personal mellan bolagen i avsikt att uppnå en samstämmighet för visst ansvar i verksamheterna. Domstolen beaktade också det övergripande syftet inom koncernen som varit att renodla verksamheterna. Avgörandet bör inte tolkas som att tydlighetskravet är överspelat men väcker ett antal frågor kring hur avtal mellan verksamhetsutövare ska bedömas. För näringslivets aktörer är det önskvärt att civilrättsliga avtal tas hänsyn till även i tidigare skede än vid en regresstalan. Det föreligger inget hinder för tillsynsmyndigheten att beakta parternas inbördes avtal vid dess inledande föreläggande om ansvar. Ett sådant beaktande skulle bidra till att avhjälpandet betalas ur ”rätt kassa” på en gång och minska behovet av att föra regresstalan. Kan parterna lita på att tillsynsmyndigheten tar hänsyn till inbördes avtal kan det dessutom sannolikt bidra till att parterna hanterar frågan om avhjälpandeansvar för föroreningen i större utsträckning redan i förhandlingar inför bolags- och fastighetsöverlåtelser. Det är dock viktigt att det ställs höga krav på parternas inbördes avtal för att dessa ska kunna påverka fördelningen av avhjälpandeansvaret. Avhjälpandeansvaret är betungande och det bör därför tydligt framgå att parterna varit medvetna om att ansvaret varit en del av avtalet. Det bör också ställas krav på solvens för den part som åtagit sig avhjälpandeansvaret i ett avtal för att avtalet ska beaktas. Om ett sådant krav inte ställs är risken att det uppstår ett ”målvaktssystem” där förorenande bolag skriver över avhjälpandeansvaret på ett bolag som varken har ekonomisk möjlighet eller för avsikt att avhjälpa föroreningar.