Systematiskt arbetsmiljöarbete i mikroföretag

Sammanfattning: Byggbranschen är en av de farligaste branscherna i Sverige idag och genererar i snitt fler arbetsrelaterade dödsfall än någon annan bransch. Stora satsningar har gjorts i Sverige och övriga Europa för att öka säkerheten och minska dödsolyckorna i branschen. Svensk lagstiftning har fått anpassa sig efter europeiska direktiv och manar numera företag av alla storlekar att driva ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att ständigt utvärdera och förbättra arbetsmiljön. De nya direktiven och lagstiftningarna tycks ha gett resultat och utvecklingen har varit god de senaste tre decennierna. Tyvärr är mikroföretag med 0-9 anställda fortfarande en extra utsatt riskgrupp som enligt ett flertal utländska studier i regel driver ett undermåligt arbetsmiljöarbete och är överrepresenterade i dödsbringande och allvarliga olyckor. Frågan om byggarbetare i mikroföretag har större benägenhet att förolyckas eller råka ut för allvarliga olyckor på arbetsplatsen i Sverige är föga efterforskad. För att belysa den här frågan och uppmana till vidare forskning inom ämnet har syftet med detta arbete varit att undersöka hur det systematiska arbetsmiljöarbetet hos mikroföretag inom den svenska byggbranschen bedrivs och om det lever upp till de krav som ställs i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1). Utöver detta undersöktes även vad som skulle kunna vara anledningen till att man som mikroföretag eventuellt inte når de krav som föreskrifterna ställer på företag som är verksamma i Sverige. Arbetet är en kvalitativ tvärsnittsstudie bestående av en litteraturstudie och telefonintervjuer med åtta verksamma mikroföretag i byggbranschen. Litteraturstudien visade att antalet skade- och sjukanmälningar har ett omvänt proportionerligt förhållande till antalet anställda i företaget, ju större ett företag är desto större är frekvensen av anmälningar. Författarna förmodar att detta beror på ett stort mörkertal bland de mindre företagens anmälningar av kortvariga sjukdomar och mindre allvarliga skador. En studie av enbart dödsolyckor och mycket allvarliga arbetsskador med hänsyn till det drabbade företagets storlek i form av anställda hade varit mer representativt då dessa arbetsskador har större sannolikhet att bli dokumenterade. Författarna har inte funnit sådana studier på byggföretag i Sverige och de utländska studierna som visar att mikroföretag i byggbranschen är överrepresenterade bland allvarliga och dödsbringande olyckor behöver inte vara representativa för den svenska byggbranschen. De åtta företag som deltog i telefonintervjuerna är för få för att vara representativa för mikroföretag generellt och detta arbete har därmed inte kunnat ge en samlad bild av mikroföretagens påverkan på arbetsskadestatistiken. Resultatet av telefonintervjuerna överensstämmer väl med den samlade bilden från litteraturstudien och visar att mikroföretag i stor utsträckning brister i sin kännedom om systematiskt arbetsmiljöarbete, föredrar verbal kommunikation och att direkt ta itu med problem när de dyker upp snarare än att skriftligt dokumentera sitt arbetsmiljöarbete med riskanalyser, utvärderingar och handlingsplaner inför framtiden. Arbetsmiljöarbetet i mikroföretagen blir således i stor utsträckning reaktivt snarare än proaktivt men bedöms av företagsägarna likväl som fullgott, detta på grund av att olyckor överlag är ovanliga företeelser vilket leder till en övertro på den egna arbetsmiljön och uppfattningen att de risker som finns på arbetsplatsen är acceptabla. Liten eller ingen kontakt med myndigheter, skyddsombud eller företagshälsovården gör det svårt för mikroföretagen att få hjälp med sitt arbetsmiljöarbete och bidrar till uppfattningen om att SAM-föreskrifterna är krångliga att tyda och applicera i företagets dagliga verksamhet. Både litteraturstudien och telefonintervjuerna pekar på att det största hindret som mikroföretagen ser för att förbättra sin arbetsmiljö är tid och ekonomi. Telefonintervjuerna visade att en del företagare upplevde att det vid mindre arbeten kan vara svårt att motivera stora omkostnader för att uppnå en enligt föreskrifterna fullgod arbetsmiljö då dessa kostnader blir en för stor del av arbetets totala kostnad. Både litteraturen och intervjuerna pekade på att det är svårare för arbetare i mindre företag att stanna hemma eftersom det sällan finns någon som kan täcka upp för det förlorade arbetet vilket leder till oönskade förseningar. Det är enligt författarna till den här studien troligt att sjuknärvaron är högre bland mikroföretag verksamma i Sveriges byggbransch. Trots detta tycks trivseln och den psykiska arbetsmiljön i regel vara god bland mikroföretagen. För att förbättra arbetsmiljön i mikrobyggföretagen så föreslår författarna att myndigheterna blir bättre på att informera om arbetsmiljö, att de regionala skyddsombuden blir fler så att de får tid till att axla en roll som bollplank och rådgivare istället för att enbart ägna besökstiden till att åtgärda regelbrott och att regeringen återinför företagshälsovårdsbidraget för företag med mindre än tio anställda.