Livskriser : är det ett sätt att finna sin andlighet?

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan i Gävle/Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap

Sammanfattning: Är Gud är död? Det påstod i alla fall Nietzsche vid förra sekelskiftet. Nu, när vi stigit in ett nytt sekel, och Nietzsche sedan länge är död, kan vi konstatera att för många på jorden är Gud i högsta grad levande. Här i Europa är det ändå tydligt att Gud, är på väg att tyna bort, särskilt i Sverige betyder Gud, religion och traditionella värderingar väldigt lite. Internationella undersökningar visar att vi svenskar är det mest sekulariserade folket i världen. Jung menade, för mer än femtio år sedan, att vi västerlänningar har tappat vår kapacitet för religiösa erfarenheter genom att vi har förlorat kunskap om vad religion ”egentligen” är, ett mänskligt grundbehov. Han menade att när människor är i livskriser kommer de närmare sin egen erfarenhetsgrund, då får de yttre historiskt och kulturellt burna symbolerna och myterna existentiell mening och bärkraft. De korresponderar med något inom människan, något givet. Måste man hamna i en livskris för att ta sina egna livsfrågor och andliga längtan på djupt allvar? Ja kanske, många som söker sin andlighet har drabbats av någon större kris i sitt liv. Syftet med denna uppsats är att försöka finna hur den ”vanliga” människan, som har hamnat i en livskris i Gävle, ser på andlighet och hur de har funnit andlighet. Jag använde en kvalitativ metod och jämförde med tre experter på området. Den slutsats jag har kommit fram till genom detta arbete är att andlighet är en underutnyttjad resurs, som kan mätta vår vardag, att den som vet ”varför man lever”, uthärdar nästan varje ”hur man lever”, alltså funnit livets mening.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)