Hjärnplasticitet och inlärning av spanska på gymnasiet : Hur kan man använda neurovetenskap i pedagogiken för moderna språk?

Sammanfattning: Spanska är idag det mest lästa av de valbara språken i den svenska skolan, men liksom de andra moderna språken lider spanskaämnet av problem med avhopp och motivation. Eleverna uppfattar språken som svåra, och inte så användbara.  Syftet i uppsatsen är att analysera och tolka styrdokumenten som gäller spanska på gymnasiet och kommunala vuxenutbildningen, samt konkreta exempel från undervisningsämnet spanska, från en ny kontext. Neurovetenskap och neuropsykologi används idag inom många områden där man vill arbeta med motivation, beteendedesign och förändringsprocesser. En förståelse för hur hjärnan fungerar har på andra områden lett till metoder, som också skulle kunna användas i skolan.  Arbetet utgår från ett analytiskt perspektiv, för att genom en kvalitativ analys tolka ämnesplan, läroplan, exempel från läroböcker, samt konkreta svårigheter i spanska språket i en undervisningssituation. Genom att analysera dessa från en ny kontext av beteendevetenskap och neurovetenskap vill jag dels undersöka om moderna kunskaper om hjärnan finns avspeglade i styrdokumenten, och dels hur dessa kan användas inom spanska som undervisningsämne.  Resultaterna från undersökningen visar att det finns en potential att styrka styrdokumenten och tala mer om hur undervisningen skall ske, istället för bara om vad som skall undervisas. Tekniker från beteendevetenskap och neuropsykologi kan också användas inom lärandet av moderna språk och spanska. Det finns goda möjligheter att styrka undervisningsämnet spanska och moderna språk genom att tillföra dessa kunskaper och denna erfarenhet.