Varningsbrev i immaterialrätten

Sammanfattning: Varningsbrev tillställs ofta en potentiell intrångsgörare samt dennes kunder av en rättighetshavare som misstänker intrång i immateriella rättigheter. Dylika brev innehåller normalt ett konstaterande att avsändaren innehar viss rättighet och att mottagaren gör intrång i denna. Därefter följer ett hot med rättsliga åtgärder för det fall rättelse ej vidtas inom viss tid. Syftet med varningsbrev är främst att intrånget skall upphöra och att en uppgörelse om ersättning med anledning av intrånget uppnås. Genom att använda varningsbrev kan ofta en kostsam intrångsprocess undvikas. Dessutom försäkras att frågan om intrång är tvistig innan talan väcks. Eventuellt ansvar för motpartens rättegångskostnader kan därmed i viss mån undvikas. Samtidigt iakttas även kraven på god advokatsed. Genom att tillställa en intrångsgörare varningsbrev kan rättighetshavaren också säkerställa att dennes anspråk med anledning av intrånget inte går förlorade p.g.a. passivitet eller preskription. Vidare innebär mottagandet av ett varningsbrev ofta att intrångsgöraren försätts i ond tro. Detta medför att ev. intrångsersättning blir högre samt att ränta på sådan ersättning börjar löpa. I sex fall av sju har MD ansett att påståenden som gjorts i varningsbrev varit vilseledande eller misskrediterande för motparten. Breven har därmed funnits otillbörliga enl. MFL och avsändaren förbjudits att vid vite i sin marknadsföring göra liknande påståenden. Vid bedömningen av varningsbrev har MD främst uppehållit sig vid dessas språkliga utformning och konstaterat att avsändaren ej visat fog får så långtgående och kategoriska påståenden om intrång som gjorts. Samtidigt har MD i upprepade fall uttryckligen tagit avstånd från att göra en immaterialrättslig prövning. Enligt författarens mening är dock domstolen tvungen att göra immaterialrättsliga överväganden vid prövningen av varningsbrev. Så har även skett. Vidare beaktar MD ej vad syftet med den vidtagna åtgärden varit. En mottagares intryck av visst varningsbrev kan dock ha en avgörande betydelse. Denna uppsats förespråkar en mer omfattande helhetsbedömning, vilken skulle kunna inrymma samtliga dessa överväganden. Viss vägledning kan härvid hämtas från amerikansk rättspraxis gällande varningsbrev. Förutom ovan nämnda risker kan en rättighetshavare även, under vissa förutsättningar, bli skadeståndsskyldig gentemot konkurrenten för den skada som uppstår om påståendet om intrång visar sig vara felaktigt. Vidare talar ett finskt prejudikat för att ansvar för goodwillskador kan uppkomma då varningsbrev tillställs kunder och andra aktörer på marknaden. Ytterligare risker med användning av varningsbrev är att motparten vidtar motåtgärder för att ogiltigförklara den åberopade rättigheten, att värdefull bevisning går förlorad samt att det blir svårare att få ett slutligt förbud meddelat. Enligt ett avgörande från Förstainstansrätten kan även varningsbrev innehållande grundlösa hot i samband med immaterialrättsligt intrång utgöra missbruk av dominerande ställning.