Resning i brottmål vid oriktig bevisvärdering – är svensk rätt på efterkälken?

Sammanfattning: I Sverige, liksom i många andra rättsstater, finns regler om rättskraft. Till följd av dessa regler får ett avgjort mål inte tas upp till förnyad prövning, sedan målet slutligt avgjorts genom en lagakraftvunnen dom. Domstolarnas avgöranden ska därmed vara orubbliga och oföränderliga; ett synsätt som har sin grund i orubblighetsprincipen. I kontrast till orubblighetsprincipen står emellertid sanningsprincipen. Principen grundar sig i intresset av materiellt riktiga domar och uppställer med anledning av det ett krav på att oriktiga domar ska kunna rättas till. Mot bakgrund av sanningsprincipen kan ett ovillkorligt upprätthållande av orubblighetsprincipen således inte ske, vilket lagt grund för det extraordinära rättsmedlet resning. Resning fungerar som en säkerhetsventil på det materiella planet och syftar till att möjliggöra en förnyad prövning i mål där det lagakraftvunna avgörandet framstår som oriktigt. Resning i brottmål till förmån för en tilltalad regleras i 58 kap. 2 § RB, som beviljar resning på grund av grövre rättegångsfel samt då nya omständigheter eller nytt bevis tillkommit efter dom. Till följd av lagrummets så kallade nyhetskrav är det enligt nuvarande reglering inte möjligt att beviljas resning på den grund att bevisvärderingen framstår som oriktig; en reglering som på senare år fått viss kritik. I uppsatsen undersöks möjligheten till resning då man åberopar oriktig bevisvärdering som resningsgrund. Syftet är dels att undersöka om resning kan beviljas på grund av oriktig bevisvärdering enligt gällande rätt, dels att undersöka om oriktig bevisvärdering bör införas som resningsgrund i svensk rätt. Undersökningen omfattar en redogörelse av den svenska regleringen, relevant rättspraxis samt konventionsrättens krav där syftet sedermera uppnås genom en analys av relevant material. I relation till uppsatsens syfte aktualiseras frågan om, och i så fall när, en domstols bevisvärdering kan anses vara oriktig. Vid undersökning av frågan uppdagas att gällande rätt ställer vissa krav på bevisvärderingen. I uppsatsen dras således slutsatsen att en domstols bevisvärdering kan klassificeras som oriktig och att kraven bör kunna tjäna som vägledning vid en bedömning av huruvida bevisvärderingen blivit oriktigt genomförd. Vid undersökning av frågan om resning kan beviljas på grund av oriktig bevisvärdering enligt gällande rätt påvisas att Högsta domstolens praxis kan utvidgas till att även omfatta mål där man åberopar oriktig bevisvärdering som resningsgrund, men att domstolen uppvisat en restriktiv inställning till det. Uppsatsens slutsats är således att de teoretiska möjligheterna till resning på grund av oriktig bevisvärdering existerar, men att den praktiska möjligheten är minimal. I ljuset av det undersöker uppsatsen om oriktig bevisvärdering bör införas som resningsgrund i svensk rätt. Efter en avvägning av skälen för respektive emot införandet av en sådan resningsgrund nås slutsatsen att oriktig bevisvärdering bör införas som resningsgrund i svensk rätt, då en sådan reglering hade varit mer rättssäker än den som råder idag.