Fysisk aktivitet hos barn som lider av övervikt och fetma

Sammanfattning: Syfte: Att undersöka hur mycket fysisk aktivitet barn i åldrarna 14-17 år registrerade vid överviktsenheten på ett barnsjukhus i Mellansverige utför samt att jämföra flickors och pojkars fysiska aktivitet. Vidare har barns självskattning av fysisk aktivitet jämförts med hur det sedan ser ut när de registrerat sin fysiska aktivitet i en aktivitetsdagbok. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie utfördes. Femtiotre barn inskrivna på överviktsenheten vid ett sjukhus i Mellansverige, varav 27 var pojkar och 26 var flickor, inkluderades i studien. Relevant data för studiens syfte samlades in från de enkäter som fylls i vid nybesök samt från deltagarnas aktivitetsdagböcker. Deltagarna kategoriserades och delades in i grupper efter fysisk aktivitetsnivå samt deras uppskattade fysisk aktivitetsnivå varpå statistiska analyser genomfördes. Resultat: Drygt 22 % av deltagarna uppnådde den mängd fysiska aktivitet som rekommenderas i Sverige för den aktuella ålderskategorin. Ingen statistiskt signifikant skillnad fanns mellan kön och fysisk aktivitet, däremot fanns en signifikant skillnad mellan hur enkäterna besvarades och kön som visade att flickor överskattar sin fysiska aktivitet. De flesta av studiens deltagare trodde sig utföra mindre fysisk aktivitet än jämnåriga vilket också stämde överens med hur mycket fysisk aktivitet de faktiskt utförde. Slutsats: Enligt utförd studie är det få av de barnen inskrivna på överviktsenheten som kommer upp i NNR:s rekommendationer om fysisk aktivitet, dock krävs mer omfattande studier för att kunna generalisera detta på en större befolkning. Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad gällande utövande av fysisk aktivitet mellan könen, för att undersöka detta mer noggrant krävs vidare studier med större urval. En signifikant skillnad fanns i hur flickor och pojkar skattade sin egna fysiska aktivitet där flickor skattade sin fysiska aktivitet högre än jämnåriga pojkar. Det krävs vidare studier för att undersöka anledningen till detta. Det är viktigt att en förståelse för detta fenomen finns hos vårdgivare för att optimera samarbetet med patienten och för att på bästa sätt kunna hjälpa denne i sin situation och i sitt lidande.