Dispute boards placering på den svenska konfliktlösningskartan

Sammanfattning: En alternativ tvistlösningsform som har växt fram sedan 1970-talet är så kallade dispute boards eller privata tvistlösningsnämnder. Dispute boards används företrädesvis i omfattande och komplexa projekt som ska genomföras under lång tid, såsom infrastrukturprojekt och större entreprenadprojekt. I sådana projekt finns det ofta ett stort behov av att snabbt kunna avgöra tvister som uppstår mellan parterna samtidigt som möjligheten att föra tvisten vidare till domstol eller skiljenämnd för slutlig prövning kvarstår. Syftet med att upprätta en dispute board är således att tillgodose behovet av en metod för tvistlösning i stora komplexa projekt som är objektiv, flexibel, snabb och under vissa förutsättningar bindande och som ger parterna rimliga möjligheter att tillvarata sina intressen. Dispute boards löser uppkomna tvister löpande under projektets gång så att dessa inte tillåts växa sig alltför stora eller bli alltför många, samtidigt som parternas samarbete fortskrider utan att tvisten behöver hänskjutas till domstol eller skiljenämnd. En dispute board består i regel av tre opartiska ledamöter, vilka utses när huvudavtalet ingås. Vanligtvis är ledamöterna i nämnden erfarna inom det område som kontraktet rör och experter på de arbeten som omfattas av kontraktet. Ofta är två av ledamöterna ingenjörer eller liknande, medan ordföranden är jurist. Det grundläggande syftet med detta examensarbete är att placera in dispute boards på den svenska ”konfliktlösningskartan”. Härvid aktualiseras tre huvudsakliga frågeställningar. För det första utreds vilka rättsliga effekter som enligt svensk rätt följer av ett avtal vilket stadgar att uppkomna tvister i första hand ska hänskjutas till prövning av en dispute board. För det andra undersöks vilka rättsliga effekter som enligt svensk rätt följer av ett avgörande av en dispute board. För det tredje utreds huruvida parterna genom avtal kan begränsa möjligheterna att åberopa bevisning från dispute board-förfarandet i en efterföljande prövning inför allmän domstol eller skiljenämnd. För att besvara dessa tre frågor har det undersökts var gränsen går mellan å ena sidan partsautonomin och den dispositiva avtalsrätten och å andra sidan rättssäkerhetsaspekter och den indispositiva processrätten. Ett dispute board-avtal finns vanligen intaget som ett steg i en multimodal tvistlösningsklausul eller förstegsklausul. Om ett tillfredsställande resultat inte kan uppnås genom dispute board-förfarandet hänskjuts tvisten i nästa steg till domstol eller skiljenämnd, för slutlig prövning. En faktor som har varit av avgörande betydelse för de slutsatser som har nåtts i detta arbete är om det nästföljande steget enligt denna förstegsklausul utgörs av prövning inför allmän domstol eller inför skiljenämnd. I allmän domstol gör sig rättssäkerhetsaspekter och indispositiv processrätt starkt gällande. Skiljeförfarandet är i stället starkt präglat av principen om partsautonomi, vilket innebär att parterna har betydligt större möjligheter att genom avtal förfoga över tvistlösningsförfarandet än som är fallet i den ordinära domstolsprocessen. En allmän slutsats i detta arbete är att dispute board-förfarandet därför regelmässigt bör efterföljas av prövning inför skiljenämnd och inte inför allmän domstol. På så sätt maximeras möjligheterna att uppnå de effekter som eftersträvas med att upprätta en dispute board. Avseende den första frågeställningen har det konstaterats att ett avtal som stadgar att uppkomna tvister i första hand ska prövas av en dispute board i dagsläget sannolikt inte utgör processhinder i svensk allmän domstol, alldeles oavsett om parterna i avtalet uttryckligen anger att så är fallet. För skiljeförfarandets del är rättsläget mer oklart. Med hänsyn till den internationella utvecklingen och till principen om partsautonomi torde det dock inte vara osannolikt att en tydligt formulerad förstegsklausul, vilken föreskriver att uppkomna tvister i första hand ska prövas av en dispute board, skulle ges verkan som ett tillfälligt, avhjälpbart processhinder av svenska skiljenämnder. Avseende den andra frågeställningen har det konstaterats att ett dispute board-avgörande som har blivit slutligt och bindande inte kan vara processrättsligt bindande utan enbart civilrättsligt. Avgörandets verkan stannar vid avtalsutfyllnad och saknar rättskraft och exigibilitet. Det kan således inte verkställas exekutivt, till skillnad från en skiljedom. Som en följd av att avgörandet är att likställa med avtalsutfyllnad saknar parterna i princip möjlighet att få innehållet i avgörandet materiellt överprövat, vilket innebär att ett dispute board-avgörande som har blivit slutligt och bindande endast undantagsvis kan angripas med framgång. Beträffande ett dispute board-avgörande som någon av parterna motsatt sig inom föreskriven tid, och som då alltså inte har blivit slutligt och bindande, har konstaterats att avgörandet ändå med stor sannolikhet kommer att upprätthållas i den efterföljande prövningen, på grund av det höga bevisvärde som i allmänhet tillmäts dispute board-avgöranden. Avseende den tredje och sista frågeställningen har det konstaterats att starka skäl talar för att allmän domstol inte skulle ta hänsyn till ett avtal som syftar till att begränsa parternas möjligheter att åberopa bevisning. Åberopande av bevisning i strid med ett mellan parterna gällande avtal kan i allmän domstol inte motverkas genom processuella sanktioner av bevisföringskaraktär, såsom avvisning av bevisningen. För skiljeförfarandets del är slutsatsen den motsatta. Här gäller att ett sådant avtal som huvudregel ska tillerkännas verkan och att bevisning som åberopas i strid med avtalet alltså ska avvisas av skiljenämnden.