Bevisvärdering av muntlig utsaga i asylärenden

Sammanfattning: Att bedöma tillförlitligheten av en asylsökandes muntliga utsaga är en mycket viktig men svår del av asylprövningen. Att detta sker korrekt har särskilt stor betydelse i denna typ av ärenden eftersom det i de flesta fall inte finns någon annan bevisning än den sökandes redogörelse. I uppsatsen har jag behandlat tillförlitlighetsbedömningar av muntlig utsaga i asylärenden. Jag har undersökt hur ansvaret för bevisningen är fördelat mellan sökanden och Migrationsverket och hur underlaget tas fram genom utredning och dokumentation. Vidare berörs frågan hur utsagan ska presenteras för den som har att fatta beslut i sakfrågan. Slutligen har jag analyserat praxis, doktrin och förarbeten för att undersöka vilka kriterier som används i tillförlitlighetsbedömningen. Eftersom inte mycket är skrivet om bevisprövning av asylärenden har jag vänt mig till brottmålsprocessen för att se hur dylika frågor regleras där. De senaste åren har en livlig diskussion förts om hur muntlig utsaga ska värderas i brottmål när ingen stödbevisning finns att tillgå. Det är mycket ovanligt med muntlig handläggning i förvaltningsrätten i övrigt, varför lite information står att finna där. Det som främst skiljer brottmålsförfarandet och asylprocessen åt är den något annorlunda prövning som ska göras. I brottmål handlar det om att avgöra vad som har hänt, medan asylprövningen innebär en framåtsyftande bedömning där det avgörande är vilken framtida risk som finns. Vidare skiljer sig beviskravet åt och bevisbördans placering. I asylärenden ligger bevisbördan hos den asylsökande och beviskravet är ''sannolikt'', medan bevisbördan i brottmål ligger hos åklagaren och beviskravet är ''ställt utom rimligt tvivel''. Dessutom finns andra rättssäkerhetsgarantier i en domstolstolsprocess än i en myndighetsprövning. I brottmålsprocessen finns en helt annan insyn för utomstående och det är fråga om en tvåpartsprocess. Migrationsverkets prövning är däremot sluten och myndigheten agerar som både åklagare och domare. Jag anser dock att vissa lärdomar är möjliga att dra för asylprövningens del från hur dylika problem har behandlats inom detta område. Både brottmål och asylärenden styrs av principerna om fri bevisprövning och fri bevisvärdering. Prövningen måste dock vara objektiv och saklig och får inte grundas på subjektiva ställningstaganden. Ett sätt för beslutsfattaren/domaren att konkretisera prövningen är att formulera vilka kriterier (eller allmänna erfarenhetssatser) som används när tillförlitligheten av en muntlig utsaga bedöms. De kriterier som har utvecklats i brottmålsförfarandet och i asylprocessen för detta ändamål är i grunden väldigt lika. Det är inte nödvändigt att alla är uppfyllda och de får inte heller användas allt för strikt. Snarare ska de användas som ett stöd i bevisvärderingen. HD har i sin praxis ansett de viktigaste kriterierna vara att utsagan är detaljrik och konstant. Vidare är det av betydelse att den är rimlig, sannolik och inte innehåller några svårförklarliga moment. Vikt har också lagts vid att redogörelsen är lång, sammanhängande och klar samt huruvida utsagopersonen har lämnat några uppgifter som har visat sig oriktiga. Det mest kontroversiella kriteriet innebär att utsagopernens allmänna trovärdighet bedöms och huruvida utsagan har lämnats på ett sätt som är trovärdigt och bär det självupplevdas prägel. Migrationsöverdomstolen har i sin praxis hänvisat till motsvarande kriterier. Utsagans längd har dock inte fått någon självständig betydelse i asylärenden. Att utsagan i asylärenden inte ska strida mot allmänt kända fakta, främst landinformation, torde motsvaras av brottmålets kriterium att utsagan ska överensstämma med den yttre stödbevisning som finns. Möjligheten att tillämpa ovanstående kriterier är dock beroende av hur underlaget för bedömningen ser ut. Av denna anledning spelar det stor roll hur den muntliga utsagan har genomförts, dokumenterats och presenterats för den som ska fatta beslut. Det är viktigt att den sökande verkligen ges möjlighet att bemöta de omständigheter som Migrationsverket tycker talar emot att utsagan är tillförlitlig. Det är möjligt att sökanden kan lämna godtagbara förklaringar till att motstridiga uppgifter lämnats eller att redogörelsen har ändrats. Missförstånd och felöversättningar kan på detta sätt redas ut. När det gäller frågan om, när och hur muntlig utsaga ska dokumenteras är detta mycket mer reglerat vad gäller förhör under förundersökningen än utredningar på Migrationsverket. Som konstaterats i SOU 2006:61 finns ingen enhetlig praxis på Migrationsverket avseende frågan om sökande ska få ta del av och yttra sig över protokollet innan beslut fattas i ärendet. I väntan på att de lagförslag som lades fram i utredningen går igenom, vore tydligare interna instruktioner önskvärda. Även om protokollet läses upp är det viktigt att vara medveten om hur informationen transformeras mellan det talade ordet och skrift. Utredaren bör försöka se till att det framgår av protokollet vilken information som härstammar från den sökande och vara försiktig när sökandens svar omformuleras. Vidare måste hänsyn tas till de språksvårigheter som finns och de betänkligheter som användandet av tolk innebär. Huruvida den beslutsfattare som ska fatta beslut i asylärendet ska medverka under den muntliga handläggningen, har länge diskuterats. Som erfarenheter från asylprövningen och brottmålsprocessen har visat, kommer presentationsformen få betydelse både för vilken betydelse dokumentationen av utredningen har och för vilka tillförlitlighetskriterium som är möjliga att tillämpa. Om beslutsfattaren inte medverkar under utredningen är det ännu viktigare att protokollet utformas på ett korrekt sätt. En sådan ordning försvårar också beslutsfattarens möjlighet att bedöma den sökandes allmänna trovärdighet. Även om begreppet allmän trovärdighet är ytterst svårbedömt och måste behandlas med stor försiktighet, kan det ha betydelse för utsagans tillförlitlighetsbedömning. Flera andra kriterier som anses tala för tillförlitlighet, exempelvis att utsagan ska vara detaljrik, kan vara svårt att bedöma för den som inte närvarat då utsagan har avgivits.