Straffbudet mened - Föreligger det med hänsyn till dess skyddsintressen ett behov av att utvidga dess tillämpningsområde?

Sammanfattning: För det fall ett straffbuds tillämpningsområde inte omfattar gärningstyper som kan skada dess skyddsintressen, föreligger det p.g.a. avsaknaden av lagens straffhot, en förhöjd risk för att viktiga enskilda, allmänna och/eller statliga intressen utsätts för kränkningar. Det faktum att ett straffbud inte omfattar handlingar som kan skada dess skyddsintressen, är dock inte tillräckligt för att det ska vara befogat att utvidga dess tillämpningsområde. Kriminalisering är en ingripande samhällsåtgärd, varför ett flertal kriterier måste vara uppfyllda för att dess användande ska vara befogat. I uppsatsen undersöks om straffbudet mened (15:1 BrB) bereder ett tillräckligt skydd mot gärningstyper som kan skada dess skyddsintressen. Vidare undersöks om det skulle framstå som befogat att utvidga dess tillämpningsområde, i syfte att bereda dess skyddsintressen ett förstärkt skydd. Menedsbrottets förarbeten, SOU 1944:69 och prop. 1948:80, behandlar frågan om vad som är dess skyddsintressen i allmänna ordalag. En rättshistorisk undersökning av lagstiftarens syn på brottets skyddsintressen möjliggör säkrare slutsatser om hur lagstiftaren uppfattat dem inom ramen för nämnda motiv. En undersökning av motivuttalanden till belysande av brottets skyddsintressen tillkomna efter år 1948 gör det vidare möjligt att avgöra om lagstiftarens syn på brottets skyddsintressen förändrats sedan år 1948. I uppsatsen konkluderas vid en sammantagen bedömning att brottets skyddsintressen är: statens judiciella funktion, varmed avses statens intresse av att domstolarna fattar materiellt riktiga domar och beslut; publica fides, varmed avses intresset av att det råder allmän tillit till inför domstol avgivna utsagors sanningsenlighet, samt de enskilda parternas rättssäkerhet, varmed avses intresset av att parterna inte lider obefogade rättsförluster. För att ansvar för mened ska komma i fråga fordras i objektivt hänseende dels avläggande av laga ed, samt dels lämnande av osann uppgift eller förtigande av sanningen. I subjektivt hänseende krävs uppsåt, den som handlat grovt oaktsamt kan dock straffas jämte 15:3 BrB. Menedsbrottet är fullbordat när förhöret är avslutat i dess helhet. I 15:4 BrB föreskrivs ansvarsfrihet från mened under vissa omständigheter. I uppsatsen konkluderas att menedsbrottet enligt sin nuvarande utformning inte omfattar två gärningstyper som var och en dels kan skada brottets skyddsintressen, och dels skulle framstå som befogade att kriminalisera. Det sagda avser för det första osanna utsagor som avgetts av ett vittne som är närstående till tilltalad i brottmål. För det andra avser det subjektiv mened, d.v.s. då ett vittne lämnat en subjektivt osann men objektivt sann utsaga. I uppsatsen konkluderas vidare att osanna utsagor som avgetts p.g.a. oaktsamhet kan skada brottets skyddsintressen, men att de inte skulle framstå som befogade att kriminalisera. I uppsatsen konkluderas även att utsagor som varit utan betydelse för saken inte kan orsaka skada på brottets skyddsintressen, varför det inte finns anledning att inskränka utrymmet för ansvarsfrihet jämte 15:4 BrB. Slutligen konkluderas att det inte finns skäl att tidigarelägga brottets fullbordandetidpunkt.