Distriktssköterskors upplevelser av att ge egenvårdsråd via telefon

Detta är en Magister-uppsats från Umeå universitet/Institutionen för omvårdnad; Umeå universitet/Institutionen för omvårdnad

Sammanfattning: Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar med telefonrådgivning är ofta utbildade distriktssköterskor. Vid telefonrådgivning ska sjuksköterskan kunna bedöma patientens tillstånd och vilken vårdnivå som är lämplig. Vid tillstånd där det är lämpligt föreslås egenvårdsråd. Som stöd för besluten används ofta rådgivningsstöd. Syfte: Beskriva distriktssköterskors upplevelser av att ge egenvårdsråd via telefon. Metod: Kvalitativ metod användes. Datainsamling har gjorts genom semistrukturerade intervjuer med tolv distriktssköterskor. Intervjuerna analyserades med manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier; ’Faktorer som försvårar att ge goda egenvårdsråd’, ’Faktorer som underlättar att ge goda egenvårdsråd’ och ’Faktorer som påverkar i sökandet efter egenvårdsråd’. Dessa kategorier utmynnade i sammanlagt tio underkategorier; ‘Att inte se patienten’, ‘Kommunikativa och kulturella problem’, ‘Att ge goda råd kan vara en stressande och betungande uppgift’, ‘Betydelsen av kunskap och erfarenhet’, ‘Rådgivningsstöd underlättar vid osäkerhet’, ‘Att skapa förtroende’, ‘Vikten av en grundlig anamnes’, ‘Betydelsen av motivation och uppföljning’, ‘Kön och åldersfaktorer’ och ‘Patienters kunskap och informationssökande’. Slutsats: Att ge egenvårdsrådgivning i telefon är många gånger en utmaning men även utvecklande för distriktssköterskor. Distriktssköterskans möjlighet att skapa förtroende under telefonsamtalet kan underlätta möjligheten att ge goda egenvårdsråd. Vid egenvårdsrådgivning i telefon är det viktigt att medvetandegöra och utveckla förmågan att lyssna eftersom distriktssköterskan inte ser patienten. Rådgivningsstöd anses vara bra men det kan inte ersätta distriktssköterskors individuella kunskaper. 

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)