Emissionsgarantiavtals rättsliga verkan - Särskilt i ljuset av NJA 2016 s. 107 och förutsättningsläran

Sammanfattning: Emissionsgarantiavtal är idag ett vanligt fenomen när svenska bolag genomför emissioner. Emissionsgarantin tillförsäkrar att emissionen tecknas fullt ut eller till viss grad. Även om förekomsten av sådana garantier är mycket vanligt förekommande bland svenska bolag, och världen över, har det inte varit helt självklart att emissionsgarantiavtal är rättsligt bindande. Anledningen till det osäkra rättsläget är de formkrav som föreskrivs vid aktieteckning vid såväl bolagsbildning som nyemission. Huruvida ett föravtal, optionsavtal, om att senare ingå en formbunden rättshandling är giltigt har varit omdebatterat i doktrinen. Denna uppsats syftar till att, mot bakgrund av osäkerheten kring emissionsgarantiavtals rättsliga verkan, utröna under vilka förutsättningar ett emissionsgarantiavtal är rättsligt bindande, om en garant under några omständigheter kan undslippa avtalsbundenhet och om det finns anledning att tillerkänna emissionsgarantiavtal full rättslig verkan. Den metod som används för att uppnå uppsatsens syfte är i huvudsak rättsdogmatisk men innehåller slag av kritisk rättsdogmatik. Vad gäller föravtal om att senare ingå en överlåtelse av fast egendom är sådana föravtal inte giltiga. Vad avser optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt har dock Högsta domstolen i NJA 1992 s. 66 uttalat att dessa är rättsligt bindande. I Emissionsgarantidomen, NJA 2016 s. 107, konstaterade Högsta domstolen att även föravtal om att senare teckna aktier är bindande i den mån att ett avtalsbrott är skadeståndsgrundande. Möjligheten för det emitterande bolaget att söka fullgörelse av ett sådant avtal behandlades inte, med hänvisning till rättsfallet NJA 1918 s. 394 där ett löfte om att teckna aktier inte tillerkändes rättslig verkan mot bakgrund av aktieteckningens formkrav. Av den företagna utredningen framgår att diskussionen länge har kretsat kring ett ”förhärskande motiv” vad avser motiven till aktieteckningens formkrav. I modernare förarbeten tycks dock en motivskiftning ha skett och numera är det viktigare att säkerställa att bolag har goda möjligheter att anskaffa kapital. Slutsatsen är att emissionsgarantiavtal som huvudregel är bindande och att motiven bakom aktieteckningens formkrav inte motiverar något undantag från den avtalsrättsliga principen om bundenhet. Garantens möjligheter att undslippa bundenhet är begränsade. För den händelse att uppgifter i emissionsprospektet avviker från vad denne utgick från i samband med att avtalet ingicks kan det dock bli tal om att undslippa bundenhet. Härutöver torde det finnas ett ytterst begränsat utrymme för en garant att undslippa att prestera med hänvisning till ändrade omständigheter, vilket är en följd av att en offentliggjord emissionsgaranti har drag av en tredjemansutfästelse. Förutsättningsläran kan användas för att identifiera vilka ändrade omständigheter som kan anses utgöra så kallade bristande förutsättningar. Som huvudregel bär en part risken för sina egna förutsättningar, vilket kommer till uttryck i Emissionsgarantidomen, och det ska mycket till för att omfördela risken. Mot bakgrund av motivskiftningen och den förändring som har skett på kapitalmarknaden torde det vara möjligt att bortse från NJA 1918 s. 394 och tillerkänna emissionsgarantiavtal full rättslig verkan. I praktiken sker redan ett slags pseudogenomdrivande av emissionsgarantiavtal och det ligger nära till hands att öppna för möjligheten att på rättslig väg kräva fullgörelse av ett sådant avtal.