Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal - särskilt om utvecklingen av anknytningsdoktrinen i NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120

Sammanfattning: Skiljeförfarandets tvistelösande funktion vilar uteslutande på avtalsrättslig grund. Det är nämligen skiljeavtalet som - till följd av dess verkan som rättegångshinder - medför en omstyrning av tvistlösningsform från rättegång till skiljeförfarande. De tvistefrågor som omfattas av skiljeavtalet ska avgöras av skiljemän, medan frågor som faller utanför skiljeavtalet ska avgöras av domstol. Skiljeavtalets verkan som rättegångshinder kan således få den opraktiska konsekvensen att en tvist till viss del ska avgöras av skiljenämnd och till viss del av domstol. Trots att praktiska skäl talar för en sammanläggning saknar LSF en dylik bestämmelse och huvudregeln är att uppdelning av tvisten mellan de olika forumen ska ske. Den svenska utvecklingen inom skiljemannarätten tycks gå mot en ökad behörighet för skiljenämnden att pröva frågor som inte omfattas av skiljeavtalet, men som har en nära anknytning till detta. HD lanserade nämligen i NJA 2007 s. 475 anknytningen som kriterium för att avgöra skiljeavtalets objektiva omfattning. Avgörandet har följts av ytterligare ett prejudikat - NJA 2008 s. 120 - som låter skiljenämnden pröva frågor med anknytning till huvudavtalet. Införandet av denna anknytningsdoktrin har påverkat synen på såväl skiljeavtalets omfattning beträffande utomobligatoriska anspråk som synen på hur fall då domstol och skiljenämnd är parallellt behöriga ska lösas. Förevarande uppsats ger en god överblick över rättsläget beträffande skiljeavtalets objektiva omfattning. Härvid utreds hur skiljeavtal ska tolkas, innehållet i den s.k. påståendedoktrinen, särskilda aspekter vid tolkningen av skiljeklausuler samt hur tolkningen förhåller sig till LSF:s krav på att skiljeavtalet måste avse ett preciserat rättsförhållande. Vidare innehåller uppsatsen en grundlig rättsutredning beträffande fall då domstol och skiljenämnd är parallellt behöriga - s.k. blandad kompetens. Härvid utreds de rättsliga utgångspunkterna för blandad kompetens samt hur grundernas uppbyggnad och förhållande till varandra (fristående och kedjevissammansatta grunder respektive primära och finala grunder) påverkar hur den blandade kompetensen ska hanteras. Uppsatsen innehåller därefter en ingående redogörelse av det uppkomna rättsläget, innefattandes referat av NJA 2007 s. 475 och NJA 2008 s. 120, redovisning av synpunkter i doktrinen, samt en analys av rättsläget. Den utländska utvecklingen behandlas, om än inte lika grundligt som den svenska, genom studier av ett antal utvalda rättsordningar. Slutsatsen som nås beträffande den internationella utvecklingen är att den utan tvekan går mot en liberal eller extensiv tolkning av skiljeavtalets objektiva omfattning. Risken för blandad kompetens och parallella prövningar lyfts därvid ofta fram som ett argument för att skiljeklausulen ska anses omfatta en utomobligatorisk grund. Uppsatsen avslutas med två avsnitt av mer analytisk karaktär&semic en probleminventering och en konklusion med avslutande synpunkter. Härvid förespråkas att anknytningsdoktrinen rättfärdigas såsom varande en naturalia negotii, dvs. en regel som hör naturligt samman med skiljeavtalet och som är grundad på den allmänna rättsuppfattningen att parterna avsett att ett forum har att lösa tvister som uppkommer i anslutning till det kontraktsförhållande de ingått. Räckvidden av en sådan utfyllande regel diskuteras och analyseras. Den konklusion som nås är att HD:s tillskapande av anknytningsdoktrinen onekligen har inneburit att Sverige närmat sig den internationella utvecklingen. HD har således genom tillskapandet av anknytningsdoktrinen reducerat den diskrepans som tidigare funnits beträffande skiljeavtalets omfattning och synen på blandad kompetens. Utvecklingen är emellertid omstridd och ingalunda oproblematisk. Bland svårigheterna märks främst frågan om en princip som tvingar in en icke-skiljebunden part i ett skiljeförfarande kan rättfärdigas. Frågan är kontroversiell, men i slutändan handlar det trots allt om att förena de mer praktiskt lämpliga lösningarna med inställningen om att en part som inte ingått ett skiljeavtal inte kan anses skiljebunden.