Klippor, vågor, sand : Förhållandet mellan ord och ton i Petter Ekmans verk

Sammanfattning: I gränslandet mellan notbild och ljudande musik, mellan dirigent, musiker och åhörare finns något som inte går att sätta ord på. Det sker en ordlös kommunikation och ett eller flera budskap förmedlas. Ett nyskrivet verk. Egentligen skulle den första frågan vara 'varför?'. I körsång och solosång har vi dessutom texten som nav i musiken och det finns otaliga sätt att förstärka textens budskap genom den musikaliska gestaltningen. Syftet med arbetet har varit att undersöka förhållandet mellan text och musik i Petter Ekmans verk Klippor, vågor, sand för att närma sig frågan "vad vill verket kommunicera?". Analysen ger en bild av Ekmans verk som en musikalisk gestaltning av jordens skapelse där evolutionen i sig är den egentliga grunden för verket. Ekmans komposition är inte, som mycket musik, en historia berättad i toner istället för ord, utan påminner snarare om ett konstverk, en klingande skulptur där ljuden i sig har ett egenvärde. Verket berättar inte om jordens skapelse, verket är jordens skapelse.