Specialpedagogers och speciallärares uppfattningar om kompensatoriska hjälpmedel, ur ett likvärdighetsperspektiv

Sammanfattning: Syftet med studien är att i tre kommuner kartlägga specialpedagogers/speciallärares uppfattningar om tillgången till och kompetensen kring kompensatoriska hjälpmedel för elever med dyslexi, ur ett likvärdighetsperspektiv. Arbetet ger en översikt över tidigare forskning när det gäller kompensatoriska hjälpmedel för elever med dyslexi. Vi har gjort en kvantitativ undersökning i form av enkäter. Sammanlagt har vi delat ut  enkäter till 37 specialpedagoger och speciallärare vid 15 skolor i 3 kommuner, varav 35 svarade. Studien visade att tillgången på kompensatoriska hjälpmedel är någorlunda likvärdigt i de tre kommunerna. Dock finns det skillnader när det gäller hemlån, vilket kan ge eleverna med dyslexi olika förutsättningar att lyckas med sitt skolarbete, eftersom kompensatoriska hjälpmedlen kan behövas vid läxläsningen. Det framkom att kompetensen kring de kompensatoriska hjälpmedlen var otillräcklig, vilket är något som vi måste arbeta med att förbättra i vår framtida yrkesroll. Det visade sig att fler flickor än pojkar i årskurs 4-6 hade diagnosen dyslexi i en av de undersökta kommunerna till skillnad från de andra två. Vi har valt att koppla vår studie till KASAM- teorin, eftersom det tydligt kommer fram i vårt arbete att känslan av sammanhang är viktig för att barn med dyslexi ska lyckas i skolan. Något som också har betydelse för vilka kompensatoriska hjälpmedel som finns och vilken kompetens som finns bland pedagoger på skolorna är vilka ramar som styr detta. Därför har vi valt att även koppla vårt arbete till Ramfaktorteorin. Lärande sker i all interaktion människor emellan, för att elever med dyslexi ska kunna använda sig av de kompensatoriska hjälpmedlen på ett funktionellt sätt, krävs att någon med tillräcklig kunskap kan introducera dem och visa dem hur de fungerar. Vi har därför även valt att koppla vårt arbete till det sociokulturella perspektivet.