Moderskapet i svensk rätt – hänger fastställelsetalan om moderskap samman med rättsordningen i övrigt?

Sammanfattning: Att vara mor till ett barn ger omfattande rättsverkningar såsom vårdnad, förmynderskap och arv. Det rättsliga moderskapet bestäms i svensk rätt av moderskapspresumtionen och är inte lagfäst annat än undantagsvis. Om moderskapet skulle vara oklart eller korrekta uppgifter saknas i folkbokföringen, kan ledning inte sökas i föräldrabalken. I stället har praxis utvisat att talan om moderskap får väckas enligt rättegångsbalkens ordning – om förutsättningarna för en fastställelsetalan är uppfyllda. En sådan talan skiljer sig stort från bestämmelserna för faderskapsfastställelse. De senaste åren har antalet moderskapsmål ökat i allmän domstol, vilket troligen kan hänföras till en ökad flyktinginvandring och Skatteverkets skärpta beviskrav vid folkbokföring av familjerelationer. DNA-bevisning räcker inte längre som bevis för föräldraskapet, enligt en dom från Högsta förvaltningsdomstolen. Den som saknar godtagbara identitetshandlingar och vill få ett moderskap registrerat hänvisas därför till att väcka talan i tingsrätten. En process som är långt kostsammare för en kvinna än för en man i samma situation. Uppsatsen klarlägger de rättsliga förutsättningarna för en fastställelsetalan om moderskap enligt 13 kap. 2 § 1 st. rättegångsbalken och utreder vilka analogier som är möjliga att göra med motsvarande bestämmelser i föräldrabalken. Vad som utgör bästa bevismedel i moderskapsmålen och vilket beviskrav som ska gälla är dock oklart. Frånvaro av lagreglering tillsammans med bristande praxis har lett till en skiftande rättstillämpning i underrätterna. Det innebär att gällande rätt inte är helt sammanhängande, vilket i slutänden påverkar förutsebarheten i moderskapsmålen. Ordningen med fastställelsetalan om moderskap samt det faktum att moderskapet till större del är oreglerat, kan också problematiseras utifrån att föräldrabalken de senaste åren reviderats på ett flertal punkter. Uppsatsen visar att vad som skulle leda till större jämlikhet i familjerätten i stället har skapat strukturella skillnader, som inte kan lösas i rättstillämpningen utan som kräver en insats från lagstiftaren.