Angående presens particip. En korpusstudie av presens particips syntaktiska funktion i svenskt skriftspråk.

Sammanfattning: Denna uppsats handlar om hur presens particip fungerar syntaktiskt i svenskt skriftspråk. Genom sökningar huvudsakligen i Stockholm- Umeå-korpusen Suc II, men även i Parole, hämtas drygt 800 exempel på hur presens particip används i svenskt skriftspråk. Dessa particip delas upp i undergrupper beroende på vilken syntaktisk funktion de har: huvudord i nominalfras, attribut, bundet och fritt predikativ, adverbial och predikativt attribut. Det sistnämnda redovisas tillsammans med fritt predikativ. Frågan om de presens particip som fungerar attributivt har adjektivisk eller verbal betydelse undersöks. Denna bestäms genom att de attribut som har verbal betydelse antas kunna skrivas om till en relativsats. Resultatet visar bl.a. att attributens betydelse något oftare är adjektivisk än verbal, något som sannolikt beror på hur huvudkriteriet är utformat. Presens particip som fungerar predikativt delas in i undergrupper dels beroende på hur bundna eller fria de är, dels beroende på vilka verb de står som predikativ till. En intressant iakttagelse är att de fria predikativen inte är antingen subjektiva eller objektiva; de kan också vara något jag valt att kalla rektionella. Det visar sig att -ende-particip oftare används adverbiellt än -andeparticip, något som troligen beror på att beroende/oberoende är två högfrekventa ord i materialet och att dessa nästan uteslutande används som adverbial. Slutligen undersöks när presens particip, som har den alternativa suffixvarianten på -s, används. I undersökningens material används -sformen endast som fritt predikativ, och inte i bunden predikativ, vilket står att läsa i SAG (1999) och Språkriktighetsboken (2005).