Preskription eller ett preskriptionsundantag? - En utredning om 10 kap. 8 § miljöbalken och dess tillämpning på det solidariska ansvaret för föroreningsskador

Sammanfattning: Föroreningar av mark- och vattenområden, så kallade föroreningsskador, medför i regel höga kostnader att avhjälpa. För att undvika att kostnaden belastar statsbudgeten har ett avhjälpandeansvar införts i 10 kap. miljöbalken, enligt vilket i första hand verksamhetsutövare har ett ansvar för utredning, efterbehandling och andra åtgärder som krävs för att avhjälpa en föroreningsskada. Verksamhetsutövarbegreppet omfattar som huvudregel både nuvarande och tidigare verksamhetsutövare, vilket innebär att antalet ansvarsadressater kan bli omfattande. För att underlätta för tillsynsmyndigheterna infördes därför ett solidariskt ansvar för avhjälpande av föroreningsskador i 10 kap. 6 § miljöbalken, med följden att den som utfört avhjälpandeåtgärder får en regressfordran gentemot de övriga ansvariga verksamhetsutövarna. Ansvarsfördelningen för kostnadsansvaret mellan verksamhetsutövarna fastslås genom en regresstalan i mark- och miljödomstol. I och med att föroreningsskador riskerar att upptäckas först långt efter att dessa orsakats, infördes ett preskriptionsundantag i 10 kap. 8 § miljöbalken enligt vilket ansvar enligt 2–7 §§ miljöbalken är undantaget preskriptionslagen. Problematiken huruvida preskriptionsundantaget även omfattar en regressfordran har belysts i doktrin och rättspraxis, men inte behandlats utförligt. Uppsatsen syftar därför att utreda hur preskriptionsundantaget i 10 kap. 8 § miljöbalken har tolkats i rättspraxis och doktrin vad avser dess tillämplighet på regressfordringar enligt 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken. Därefter analyseras de tolkningar som framkommit av utredningen för att identifiera vilken som förefaller rimligast utifrån en samlad bedömning av ändamålet med preskription enligt preskriptionslagen och ändamålet med ett preskriptionsundantag enligt miljöbalken. För att uppnå syftet används en kritisk inriktad rättsdogmatisk metod. Av utredningen framgår att avhjälpandeansvaret är en kravregel i syfte att uppfylla miljöbalkens övergripande målregel i 1 kap. 1 § miljöbalken om att främja en hållbar utveckling. Således kan en regressfordran sägas utgöra en civilrättslig talan som grundar sig på ett offentligrättsligt ansvar. Detta har resulterat i en oenighet om hur ansvarsfördelningen mellan solidariskt ansvariga verksamhetsutövare ska ske enligt 10 kap. 6 § och om en regresstalan omfattas av 10 kap. 8 §. Av rättspraxis och doktrin kan tre olika tolkningar av 10 kap. 8 § miljöbalkens omfattning utläsas: (1) att en regressfordran alltid omfattas av preskriptionsundantaget, (2) att en regressfordran aldrig omfattas av preskriptionsundantaget och (3) att ett krav från det allmänna är avgörande för att en regressfordran ska omfattas av preskriptionsundantaget. Avslutningsvis diskuteras de olika tolkningarnas förenlighet med ändamålet med preskription enligt preskriptionslagen och ändamålet med ett preskriptionsundantag enligt miljöbalken. Efter en samlad bedömning är min slutats att viss kritik går att rikta mot samtliga tolkningar, men att den första tolkningen – som förespråkar att en regressfordran alltid omfattas av preskriptionsundantaget i 10 kap. 8 § miljöbalken – är den mest ändamålsenliga. I slutskedet av arbetet med denna uppsats, i december 2020, har Högsta domstolen även meddelat prejudikat i frågan om att en regressfordran alltid omfattas av preskriptionsundantaget i 10 kap. 8 § miljöbalken, vilket således numera torde vara att anse gällande rätt.