Personlig assistans för barn - en undersökning av föräldraansvaret kontra samhällets ansvar. En rättssäkerhetsstudie.

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar barns rätt till personlig assistans enligt 9 § 2 LSS. Syftet är att undersöka den rättsliga relationen mellan å ena sidan samhällets ansvar för funktionshindrade barn enligt LSS och å andra sidan föräldrars ansvar för sina barn enligt 6 kap. 2 § FB, här kallat föräldraansvar. Av särskilt intresse är hur rättssäkerheten ser ut i dessa frågor. Uppsatsen består först av en deskriptiv del där jag behandlar rättssäkerhetsbegreppet, redogör för bakgrunden till de aktuella regleringarna samt utreder gällande rätt avseende barns rätt till personlig assistans och assistansersättning. Därefter följer en empirisk undersökning där jag har granskat hur tre olika länsrätter bedömt föräldraansvaret i mål om personlig assistans och assistansersättning för barn. Slutligen analyseras resultatet med tonvikt på den formella rättssäkerheten och vilka konsekvenser konflikten mellan samhällets ansvar enligt LSS och LASS och föräldraansvaret enligt FB får. LSS är en rättighetslag som ger en viss grupp funktionshindrade rätt att begära insatser enligt lagen. Insatsen personlig assistans har inneburit en stor förbättring i livskvalitet för många funktionshindrade, men det finns flera problem i rättstillämpningen av lagen. Lagen är klar på det sättet att det avgörande är att den enskilde har ett behov av insatsen och att detta inte tillgodoses på annat sätt. Denna behovsbedömning är dock långtifrån enkel att genomföra i realiteten. Barns rätt till personlig assistans påverkas av att det anses att föräldrar har ett ansvar för sina barn enligt FB, men det är dessvärre oklart hur detta föräldraansvar egentligen skall bedömas avseende omfattning och innehåll. Varken lagar eller förarbeten ger någon direkt ledning, utan den enda rättskälla som finns att tillgå är ett avgörande från RegR, RÅ 1997 ref 23 I, som anger att ett föräldraansvar inte skall beaktas för de grundläggande behoven avseende en 12-åring. De grundläggande behoven är hjälp med personlig hygien, på- och avklädning, i samband med måltider, att kommunicera med andra samt hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade. I övrigt gäller att det vid bedömningen av föräldraansvaret skall göras en jämförelse med vad som kan anses vara normalt föräldraansvar för ett barn utan funktionshinder i samma ålder. Det är endast de behov som går utöver detta normala föräldraansvar som är assistansberättigande. Den empiriska undersökningen av länsrättsdomar avslöjar stora brister avseende motiveringarna till domstolarnas bedömningar. Oftast konstateras endast att det föreligger ett föräldraansvar, men det uppges aldrig några skäl till bedömningen av omfattningen eller innehållet. Detta torde strida mot domstolarnas motiveringsskyldighet och innebär en stor brist i den formella rättsäkerheten för den enskilde. Den viktigaste slutsatsen i uppsatsen är att det behövs vägledning för de beslutsfattare som bedömer barns rätt till personlig assistans och assistansersättning. Detta kan ske antingen genom mer rättspraxis eller på initiativ från lagstiftaren eller regering, huvudsaken är att det sker. På detta sätt kan konflikten mellan samhällets ansvar enligt LSS och föräldraansvaret få en lösning med följden att rättsäkerheten ökar för funktionshindrade barn och deras ställföreträdare.