Resning till förmån för den tilltalade - med tilläggsregeln i främsta fokus. - ”vad den oskyldigt dömde söker är icke nåd utan rättvisa”

Sammanfattning: Det kan sägas att extraordinära rättsmedel och dess resningsregler i dagens rättegångsbalk 58 kap. härstammar från konungens förmånsrätt att bryta domar under 1100-talets högmedeltid. Begreppet rättskraft och behovet av att angripa lagakraftvunna domar slog inte igenom förrän i slutet av 1600-talet. Dåvarande regler tillämpades formellt inte vid brottmål, men kom ändå att i praktiken att göra det. Att bryta frikännande domar i syfte att åtala den tilltalade på nytt var av större intresse än att få den oskyldigt dömde till upprättelse. Inte förrän under 1900-talet blev intresset för den oskyldigt dömde större. Istället för den dåvarande hämndinspirerade lagtillämpningen ville man nu hellre fria än fälla i syfte att minimera risken att ha oskyldigt dömda i sina fängelser. Resningsreglerna är idag en framgång av statens påbörjade lagstiftningsarbete under 1920-talet och avslutade processlagsberedning i slutet av 1930-talet med en ny rättegångsbalk innehållande bland annat resningsregler. Förarbetet har satt ramarna för det som praktiskt verksamma jurister skulle utveckla för framtiden. Enligt den juridiska litteraturen är dagens resningsregler ett resultat av två motstående intressen, nämligen orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Utgångspunkten är alltså att rättskraftvunna domstolsdomar inte ska kunna ändras och därmed stå fast om inte sanningen, dvs. statens önskan om att producera materiellt riktiga domar, måste tillgodoses på grund av att rättegången på ordinär väg varit otillräcklig för säkerställandet av den rättssäkerhetsgarantin som lagstiftaren tidigt ställt. De huvudsakliga och uppsatsaktuella materiella resningsgrunderna berör nya omständigheter och bevis som på något vis ska medföra att tvivel av olika grader uppkommer angående den tidigare domens riktighet, se 58 kap. 2 § 4 p första led, jfr 1 § 3 p och 3 § 2 p RB. I första hand förutsätts för resning till förmån för den tilltalade att det nya bevismaterialet är av sådan styrka att det går att konstatera att eventuella existensen av materialet på ordinär väg sannolikt skulle ha lett till en frikännande dom eller att brottet skulle hänföras under en mildare straffbestämmelse, den s.k. huvudregeln. Till den dömdes förmån kom resningsmöjligheten att ytterligare utbredas till skillnad från resning i tvistemål och resning till nackdel för den tilltalade. Resning till förmån för den tilltalade skulle nämligen bli möjlig redan av att upptäckten och åberopandet av nya omständigheter eller bevis till följd av vad som i övrigt förekom i målet framkallade tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet, den s.k. tilläggsregeln. Den svåra tanken av att en oskyldig person eventuellt kunde sitta i fängelse gjorde att det för resning i dessa mål inte räckte med att utgången sannolikt hade blivit en annan i målet. Det fanns således ett behov av att möjliggöra resning vid en lägre sannolikhetsgrad. Rättssäkerheten har därmed ansetts viktigare för den dömde än i andra resningsprocesser. Därmed har tilliten och förtroendet för domstolsväsendets avgörande domar ytterligare upprätthållits. Tilläggsregeln bör tillämpas restriktivt och enligt förarbetena är regelns tillämpning särskilt intressant vid grövre brottmål. På senare år har regeln dock visat sig tillämpas i större utsträckning än vad lagstiftaren tänkt sig och även mer än huvudregeln. Möjligen har detta att göra med att resningsinstansen har en mer liberal inställning till resning idag, men likväl medför detta att lagstiftarens vilja inte följts i praktiken. Dessutom är reglernas rekvisit svåruträknade i förhållande till det enskilda fallet, vilket i och för sig har att göra med att resningsinstansen gör en egen bedömning i varje enskild resningsansökan. I både domstolspraxis och juridisk litteratur har rekvisiten i tilläggsregeln utforskats och sammansatt, och utgångspunkten för resning enligt tilläggsregeln är att det föreligger särskilda omständigheter som i ljuset av nya omständigheter och bevis som åtminstone går at ta hänsyn till, framkallar tvivelsmål och därmed synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfrågan på ordinär väg.