Regeringens utnämningsmakt - historiskt förlegad eller traditionellt legitim?

Sammanfattning: Regeringen och de statliga myndigheterna svarar gemensamt för den svenska myndighetsutövningen som skall vårda rättstatens värde och beakta allas likhet inför lagen. Denna för Sverige unika dualism har en nästan 300 årig historia och samspelet mellan regeringen och dess myndigheter sätter den yttersta prägeln på hur staten ser ut i samhället. Relationen är därför vital i förhållande till medborgarnas tillit och förtroende för de styrande. Förvaltningen skall också verka som en demokratins väktare genom sin självständighet gentemot de politiska beslutsfattarna och genom grundlagsstadgade principer om medborglig insyn och handlingars offentlighet. Trots detta menar många att den statliga förvaltningen oroväckande går mot en allt större politisering och att statens maktförluster i samband med ett utökat näringslivsinflytande i allt större grad kompenserats av insatser inom växande mellanstatliga organ. Det här har blivit särskilt påtagligt på chefsnivå genom den utnämningsmakt som enligt 11 kap 9 § 1 st. ligger inom regeringens kompetens enligt oförändrade traditioner ifrån medeltiden med slutna processer och omotiverade tillsättningsgrunder. En ökad politisering kastar om rollfördelningen mellan politiker och myndigheter vilket försvårar samhällets möjligheter till ansvarsutkrävande och ökar klyftan mellan valda och väljare. Myndighetschefer och generaldirektörer med ett förflutet inom det socialdemokratiska partiet är överrepresenterade inom den statliga förvaltningen trots att tillsättningsgrunderna ''förtjänst'' och ''skicklighet'' skall vara fasta huvudprinciper vid rekrytering enligt 11 kap 9 § 2 st. RF. Politisk erfarenhet kan vara värdefullt och den sociala kompetens som det innebär att vara verksam på båda områdena kan t.o.m. innefattas i skicklighetsbegreppet. Debatten om politisering föder dock oron att erfarenhet från vissa partier i praktiken är mer meriterande än andra vilket medför dilemman då viss politisk åskådning blir diskvalificerande. Problemet med den slutna svenska utnämningspolitiken illustreras tydligt av att Sverige inte rimligen kan anses uppfylla de krav på öppenhet som ställd i FN:s konvention mot korruption. Det är också omöjligt att kontrollera huruvida de grundlagsstadgade kraven på förtjänst och skicklighet överhuvudtaget tillämpas vid chefsrekryteringen eftersom processen varken dokumenteras eller inbjuder för vidare granskning i brist på lagstöd. Frågan har debatterats flitigt i riksdagen och trots många upprörda röster om en förlegad svenskt utnämningsmakt, står det svenska systemet fortfarande traditionsenligt oförändrat och slutet, något som gör Sverige unikt i förhållande till övriga demokratier. För att möta samhällets utveckling och ständigt förnyade krav på demokrati och likabehandlig behöver tillsättningsprocessen onekligen tillföras mer öppenhet. Det är också i den progressen man kunnat följa utnämningsmakten sedan regeringsskiftet tidigare i höstas. För första gången någonsin ämnas processen förändrats och den borgliga alliansen har i anledning av tidigare utlovade reformer presenterat ett program som efter nio steg ska bryta traditionen med slutenhet. Istället ska förfarandet öppnas upp för granskning och extern kontroll med visioner om att göra Sverige till en modern demokrati redo för morgondagens krav på en fungerande rättstat.