Avvecklingen av dödsbon - Förvaltningsformer och reformbehov

Sammanfattning: Syftet med detta arbete är att redogöra för reglerna kring avveckling av dödsbon i Sverige, d.v.s. reglerna om dödsboförvaltning och arvskifte. Behandlingen inriktar sig framför allt på formerna för förvaltningen – vem som har rätt att företräda dödsboet, hur denna behörighet uppkommer och vad den består i. Fokus ligger på hur dödsbodelägarnas samarbete är reglerat och vilka lösningar lagen erbjuder när det uppstår tvister dödsbodelägarna emellan. Även själva förvaltningsåtgärderna och arvskiftet behandlas i huvuddrag, liksom de reformförslag som finns på området. För att föra in situationen i Sverige i ett större perspektiv utreds rättsläget i vårt grannland Danmark. Slutligen tas ställning till huruvida graden av offentlig inblandning i avvecklingen av dödsbon i Sverige är tillräcklig eller om behov av reform föreligger. I Sverige är grundtanken att avvecklingen av dödsbon primärt skall vara dödsbodelägarnas privata angelägenhet. Dödsbodelägarna förvaltar gemensamt dödsboet och företräder detsamma gentemot tredje man. Dödsboförvaltningen är en tillfällig avvecklande verksamhet med syfte att utreda dödsboet och få fram dess nettobehållning, med beaktande av samtliga rättsägares intressen. När dödsboförvaltningen avslutats förrättas i allmänhet ett arvskifte varigenom arvet överförs till den avlidnes arvingar. Detaljbestämmelser kring dödsboförvaltning och arvskifte saknas i lag. Sedan 1930-talets början finns boutredningsmannainstitutet, en subsidiär förvaltningsform som fungerar som en utväg då det råder konflikter och misstro dödsbodelägarna emellan eller när det föreligger risk för vanvård av dödsboet. I analysen konstateras att de viktigaste förutsättningarna för att den privata förvaltningsformen skall fungera tillfredsställande är att alla dödsbodelägare har möjlighet att delta i förvaltningen på lika villkor samt att den subsidiära förvaltningsformen som erbjuds är tillfredsställande. I Danmark inleds avvecklingen av ett dödsbo på initiativ av skifteretten medan det i Sverige är upp till dödsbodelägarna själva att agera med anledning av ett dödsfall. Möjligheten att överlåta avvecklingen av dödsbon eller del av denna till en offentlig myndighet också i Sverige har gång på gång förkastats, med hänvisning till traditionen på området. Någon reform i detta avseende är inte att vänta. Flera brister på området som uppmärksammas i förevarande arbete, exempelvis avsaknaden av ett nationellt testamentsregister, skulle emellertid kunna åtgärdas med relativt enkla medel. En annan fråga som diskuteras i analysen är behovet av bouppteckningar. Min slutsats är att det trots 2004 års avskaffande av arvsskatten alltjämt föreligger ett behov av bouppteckningar med hänsyn till bouppteckningens många civilrättsliga funktioner. Bouppteckningen utgör idag exempelvis ett underlag vid beräkning av efterarvets storlek vid den efterlevande makens bortgång om denne ärvt egendom efter den först avlidne med fri förfoganderätt. Ett avskaffande av bouppteckningsinstitutet skulle innebära att någon statlig inblandning i avvecklingen av dödsbon inte skulle förekomma annat än undantagsvis. Jag förespråkar istället mer detaljerade regler kring bouppteckningen, exempelvis vad gäller värdering av tillgångar och skulder, samt en skyldighet att anteckna efterlevande sambons egendom i bouppteckningen när sambon ärver egendom med fri förfoganderätt till följd av förordnande i testamente. Reglerna om dödsboförvaltning och arvskifte får inte bli en grogrund för ytterligare konflikter mellan arvingarna utan bör istället så långt som möjligt bidra till att avvecklingen av dödsbon kan ske snabbt och effektivt och att konflikter förebyggs.