Prövningsramen i upphandlingsmål - En analys av officialprincipen och en eventuell åberopsbörda i upphandlingsmål

Sammanfattning: I upphandlingsmål ska officialprincipen tillämpas på ett försiktigt sätt. Syftet med uppsatsen är att söka klarhet i om det införts en åberopsbörda i upphandlingsmål likt den som finns för dispositiva tvistemål samt hur en eventuell åberopsbörda samspelar med officialprincipen. Uppsatsen ämnar besvara två frågeställningar: hur kan vi förstå förvaltningsprocessens regler i FPL samt praxis i förhållande till regleringen av åberopsbörda för dispositiva tvistemål i RB? Hur påverkas parternas ansvar för målets yttre prövningsram av att officialprincipen tillämpas på ett försiktigt sätt? För att besvara frågeställningarna används den rättsdogmatiska metoden. Materialet som används är främst doktrin och praxis. Offentlig upphandling utgör en stor del av svensk ekonomi, motsvarande 18,3 % av BNP till baspris år 2018. Många av anbudsgivarna är mindre företag med få anställda. En upphandling kan överprövas av en anbudsgivare som lidit eller riskerar att lida skada. Upphandlingen kan då komma att göras om eller rättas. Eftersom processuella regler saknas i LOU är det FPL som gäller för förfarandet. Den allmänna processen präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där förhandlings- och officialprincipen styr. För dispositiva tvistemål finns en lagstadgad åberopsbörda i 17 kap. 3 § andra meningen RB. Domstolen får inte lägga andra omständigheter, rättsfakta, till grund för sitt avgörande än de som parterna åberopat. Åberopsbördan är ett direkt uttryck för förhandlingsprincipen. Inom förvaltningsprocessen är officialprincipen generellt sett dominerande. Huvudregeln inom FPL är att domstolens avgörande ska grundas på allt som förekommit i målet, det finns ingen lagstadgad åberopsbörda. I praxis har HFD dock kommit att utveckla något som kan kallas ett angivelsekrav i upphandlingsmål. Motiveringen har varit att måltypen är mer lik mål i den allmänna processen där förhandlingsprincipen tillämpas. HFD gjorde ingen koppling till åberopsbördan i 17 kap. 3 § RB i RÅ 2009 ref. 69. I kombination med att det är oklart hur långt angivelsekravet sträcker sig samt vad det är som måste anges drar jag slutsatsen att det inte går att hävda att angivelsekravet är detsamma som åberopsbördan. För parter i upphandlingsmål torde dock effekten bli att man agerar som om angivelsekravet vore en åberopsbörda. Det råder delade meningar kring hur förhandlings- och officialprincipen förhåller sig till varandra i förvaltningsprocessen. Jag menar att RÅ 2009 ref. 69 och efterföljande rättsfall visar att förhandlingsprincipen har kommit till uttryck i upphandlingsmålen. Samtidigt finns praxis som visar att officialprincipen gäller parallellt. Angivelsekravet har inte inneburit att officialprincipen övergivits; tvärtom gäller officialprincipen fortfarande för vissa delar av processen. En viktig slutsats att dra är att det är avgörande att fastslå en enhetlig och stringent terminologi för att bedriva en sådan här utredning. På det här området finns ingen enhetlig användning av begreppen och därutöver har olika författare olika utgångspunkter och åsikter kring hur processrättsliga principer ska appliceras i verkligheten.