Barn som brottsoffer - rättstillämpningsproblem i brottmålsprocessen

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar frågor om rättstillämpningsproblem i mål om vålds- och sexualbrott riktade mot barn. En övergripande målsättning med framställningen är att undersöka hur barnets skyddsvärde kan respekteras i brottmålsprocessen samtidigt som adekvata hänsyn tas till intresset av rättssäkerhet i den svenska brottmålsprocessen. I Sverige är den rådande samhälleliga synen på brott mot barn sträng, och den svenska brottmålsprocessen präglas således av ett skyddsperspektiv i förhållande till barn. Utgångspunkten är att barn, så långt det är möjligt, ska skyddas från den psykiska påfrestning som deltagandet i en brottmålsprocess innebär. Skyddet för barn i den svenska brottmålsprocessen är följaktligen starkt, åtminstone i teorin. Framställningen utvisar emellertid att skyddet inte är lika starkt i praktiken, och att betydande rättstillämpningsproblem i brottmålsprocessen är avhängiga det faktum att målsäganden är ett barn. De rättstillämpningsproblem som identifierats och som behandlas förhållandevis utförligt i uppsatsen är att barn i regel inte berättar om övergrepp medan de pågår, att övergreppen vid den tid som barnet berättar om dem ofta är preskriberade, att barn har svårt att beskriva övergrepp på ett sådant sätt att uppgifterna kan läggas till grund för en gärningsbeskrivning som uppfyller rättegångsbalkens krav samt att barn inte hörs inför rätten. Anledningen till att det sistnämnda har identifierats som ett rättstillämpningsproblem är att barnets utsaga spelas in på video under förundersökningen och förebringas inför rätten genom en uppspelning av videobandet. Bevisvärdet av en videoinspelad utsaga anses vara lägre än av en utsaga som lämnats inför rätta. Barn som inte hörs inför rätta befinner sig således regelmässigt i ett sämre bevisläge än målsägande som hörs inför rätta. För att motverka detta rättstillämpningsproblem förordas i framställningen att åklagaren bör tillerkännas en möjlighet att i samråd med barnets företrädare besluta om någon ytterligare medverkan från barnet under rättegången ska ske i syfte att stärka åtalet i bevishänseende. Det förhållandet att brotten ofta är preskriberade när övergreppen uppdagas är främst ett rättstillämpningsproblem gällande våldsbrott riktade mot barn. Sexualbrott mot barn omfattas nämligen av en särreglering i preskriptionshänseende, vars innebörd är att preskriptionstiden inte börjar löpa förrän målsäganden fyller 18 år. I framställningen förslås att även våldsbrott mot barn ska omfattas av särregleringen. I anslutning därtill föreslås att ett nytt straffbud införs i brottsbalken med brottsrubriceringen barnmisshandel.