Självskattning av tidshantering med ATMS-S, erfarenhet av relevans och användbarhet hos gymnasieungdomar med ADHD och arbetsterapeuter

Sammanfattning: Tidigare forskning visar hur den bristande förmågan att hantera sin tid hos personer med ADHD påverkar vardagslivet negativt. Instrument för att skatta och bedöma personers tidshantering finns utvecklade för barn och för vuxna. Gymnasieungdomar hamnar i ett mellanområde. Gymnasieungdomar ska klara sin tidshantering mer självständigt än vad som fångas upp i instrumenten för barn. Instrumentet Aktivitet i tid med Struktur (ATMS-S) som används för vuxna är testade på personer från 18 år. Syftet med denna studie är att beskriva arbetsterapeuters och gymnasieungdomars erfarenhet av skattningsinstrumentet ATMS-S relevans samt användbarhet. En studie med kvalitativ ansats genomfördes där sju gymnasieungdomar samt deras tre arbetsterapeuter intervjuades, sammanlagt genomfördes14 intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys genomfördes för att finna det manifesta innehållet. Fem kategorier framkom: Deltagarnas erfarenhet av nedsatt förmåga att hantera tid, ATMS-S användbarhet vid skattningssituationen, Relevant instrument men vissa påståenden saknas, Resultatet av skattningen synliggör svårigheter i vardagen samt Motivationshöjare samt förbättrat underlag för intervention. Resultatet visar att ATMS-S är ett relevant och användbart instrument för att skatta tidshanteringen hos gymnasieungdomar med ADHD. Instrumentet lyfter fram viktiga områden som tidigare ej berörts vid kartläggning, ett strukturerat material minskar risken att glömma något och en motivation till förändring finns hos gymnasieungdomarna. Arbetsterapeuterna ser att det är ett bra underlag till fortsatt intervention men märker också att ytterligare informationsinhämtning behövs. Resultatet visar dock på bristen med att de påståenden som ATMS-S består av behöver förtydligas för att alla som skattar ska ha möjlighet att tolka dem på samma sätt. Dessutom reagerade gymnasieungdomarna på hur svarsalternativen är procentsatta. Dessa hinder gjorde att skattningen ej kunde genomföras självständigt utan coaching behövdes från arbetsterapeuten. Arbetsterapeuterna saknade också en tydligare beskrivning av hur den detaljerade analysen ska tolkas.